Hemma hos Benneb och hem

Här sitter jag då i Bennebs fräsigt röda manchestersoffa och ser sådär ovanligt glad ut som bara jag kan göra. Det var valborgsmässoafton och visst var väl det värt ett besök i Halmstad. Vi firade med både discobowling och, efter många om och men, en kanna kamikazee. Titta så fint kudden är matchad med gardinen. Det är farmor Bogrens förtjänst, liksom är mycket i lägenheten.

















Här sitter förresten mannen själv, och kontemplerar livet över en skål cashewnötter. På morgonen därefter väcktes jag med gröt och styrde stegen mot tågstationen. Sedan gick resan hemåt.

















Nu väntar jag på att få se Sahara Hotnights in action för första gången på många år. Senast var nog faktiskt när jag förbandade dem i Halmstad en sommar. Det har jag berättat för Maria, när jag sprang in i henne och Howlin' Pelle på Debban en blöt kväll. Det var samtidigt som jag förklarade att Sahara Hotnights är Sveriges bästa rockband. Så kan det gå.

On the road

Så jag tog mitt pick och pack för helgen och reste till Varberg för att gå på svensexa. Det blev en liten rundtur i vårt fina land. Administrationen för resan krånglade; vi fick inte plats i bilen som vi trodde och tågbiljetterna var slut. Jag och Virre svängde slutligen iväg mot Västerås där Uppsala-Christian hämtade oss i en brunfläckigt vit Nissan Sunny. Den var lagad med konservburk och höll ihop ända till Skara där det var kväll.

















"We can't stop here, this is Bert country!" tänkte jag och Virre enat, så en busschaufför tog oss till Falköping med dansband i högtalarna. Där var det också kväll.


















Nu hade vi inte så långt kvar, kanske hade vi kommit halvvägs. Tåget tog oss till Göteborg och efter någon minuts väntan kom vägpsykopaterna och hämtade upp oss, mor och far. En urbota dum idé är att bli upphämtad av föräldrarna eftersom det ger dem ett ypperligt tillfälle att skälla på varandra. En seriekrock på E4:an hade orsakat en "två mils stillastående bilkö" som far beskrev det vilket fick de höjda rösterna ur framsätet att öka ytterligare några decibel.

Vi undvek dock denna kö genom att ta 158:an mot Särö och var väl hemma vid ett, lördag natt. Därpå följde min och Virres struttillverkning inför svensexa och nattsömnen fick dröja.

----------

Jag fick under resan tillfälle att lyssna igenom Sahara Hotnights senaste och Maria låter inte alls särskilt mycket som Nina Persson vilket Virre påstått. Istället påminde hon faktiskt mig vid tillfällen om Stevie Nicks, vilket värmde min själ oerhört.