Samma gamla nya år

Så var det dags igen. Det nya året är här, utan löften om storslagenhet. Det förra bjöd på både gott och ont. Det nya ser mörkt ut än så länge, även om det tog sin start i ett hejdundrande nyår i Ängelsberg. För att hålla humöret uppe får jag se det nya året som året jag kommer lära mig skejta.

Det förra året gick också fort och jag har inte haft tid att sammanfatta det ännu. Men det hör ju årstiden till. Så jag gör ett försök, helt utan inbördes ordning och med många utelämnade toppar.

Den bästa musiken:
Florence Valentin - Pokerkväll i Vårby Gård
Band of Horses - The General Specific
Peter Jöback - Stockholm i Natt
Jens Lekman - Kanske Ar Jag Kar I Dig
Maskinen - Alla som inte dansar är våldtäktsmän
The Tough Alliance - Looking For Gold
Säkert! - Och jag grät mig till sömns efter alla dar
Sugababes - About You Now
Sahara Hotnights - Getting Away With Murder
Jonathan Richman live på Debaser Medis

De bästa filmerna:
Juno (Mest feel good)
No Country For Old Men (Mörkast)
Death Proof (Bästa slut)
The Darjeeling Limited (Finaste)
Superbad (Roligast)

Den bästa teven:
Big Love
Boston Tea Party
Studio 60 On The Sunset Strip

Grimsta IP

Nu har jag varit på två hela HBK-matcher på en säsong vilket är ett personligt rekord och slår fjolårets med precis en match. Granted, förra årets match var en svenska cupen-match så på sätt och vis slås det rekordet egentligen med två matcher.

Hur som helst värmde gårdagens match mot BP inte lika mycket som vinsten mot Hammarby på Söderstadion. Visserligen var Grimsta IP en fantastisk arena, om än något kylig men 1-1 var det inte riktigt värt. Nu finns det förmodligen inga chanser kvar för HBK i år.

På kvällen var jag fortfarande bakis och kunde inte med att ta mig någon annanstans än på bio med bror. Det var Superbad som verkligen var supergrym och Apatow-gänget har gjort det igen. Michael Cera är ännu bättre än i Arrested Development och Jonah Hill får ta mycket mer plats än i På smällen.


Men vad som lyfter filmen det där extra snäppet är ett fantastiskt soundtrack som andas av sjuttiotalets soul och funk. Det och modern komedis största löfte, Seth Rogen såklart.

Förbannade dvd-spelare

Sedan jag införskaffat en ny hyllkombination för min tv har min dvd-spelare genast börja trilskas. Vad ska han med en dvd-spelare till, undrar kanske du, det är ju ändå 2000-talet? Faktum är att jag själv börjar undra.

Till att börja med finns det ingen plats för skiten. Under tv:n finns ett litet fack som ser ut att passa alldeles ypperligt för en dvd-spelare. Tyvärr rymmer facket inte mer än förstärkaren, sedan tar det stopp.

När jag sedan försöker placera om dvd-spelaren till ett annan plats, ovanpå en av hyllorna i kombinationen får jag kämpa i ungefär en kvart med att koppla in spelaren i nämnda förstärkare och tv:n. Efter all möda visar det sig att nätsladden inte når eluttaget. Varför köper han en hyllkombination som inte går att kombinera med hans behov? Faktum är att jag själv börjar undra.

George Clooney

Kan man göra något annat än att gilla honom? Inte minst för hans porträttlikhet med dåtidens storheter.

Dessutom hans lediga sätt att hantera pressen. Eller hans förmåga att växla från übercool (From Dusk Till Dawn, Ocean's Eleven), till seriös (Good Night, and Good Luck, Syriana) och slutligen fullkomlig fåntratt (Intolerable Cruelty, O Brother, Where Art Thou?).

Just Intolerable Cruelty är en personlig favorit. Den ansågs av vissa som något kommersiell för att vara en bröderna Coen-film när den först kom. Såhär i efterhand hoppas jag dock att alla förstår dess Coen-typiska smarthet som gör att den, för mig, hamnar nästan i klass med The Big Lebowski. Bara själva idéen med en skilsmässoadvokat som blir kär i en mansslukande golddigger är briljant nog för att det ska räcka och bli över. Sedan är utförandet genialt med klassiska biroller som den eviga ass-nailern Gus Petch, överraskningsvittnet Heinz, the Baron Krauss von Espy eller poolkillen Ollie som så olyckligt döpt sin firma "Ollie'll fix it!"

Olivolja gör allt lite godare

För tillfället lever jag ett något kulturfattigt liv. Jag försöker påbörja en genomgång av säsong ett av Big Love men har bara hunnit se halva första avsnittet. För att hinna ifatt Flight of the Conchords har jag fortfarande elva avsnitt kvar. Sedan jag läst ut Harry Potter har jag inte rört en bok. Senaste biofilmen var På smällen. Det här är vad jobbet gör med dig. Allt som hinns med är en matt stund framför ett gäng talanglösa idol-wannabees som skämmer ut sig kväll efter kväll. Peter, Daniel och Kishti heter de.

Och inte nog med att skräpkulturen tränger ut finkulturen. Den tränger även ut skräpkulturen genom att krocka med Top Model 8 varje kväll. Nu upptäcker jag ovanpå min dvd-spelare D.A. Pennebakers Don't Look Back som jag köpte för flera veckor sen och ännu inte hunnit stoppa i spelaren.

På osedd dvd har jag för övrigt Arrested Development, Undeclared, Annually Retentive, amerikanska The Office och Star Trek säsong två att se på. Är det såhär det ska vara att jobba? Jag är tveksam. Imorgon är det premiär för ett nytt program på Tv 8. Metro Teknik heter det och där kan man få se merparten av mina kollegor.

Currydröm

Jag vet att drömmar kan vara bisarra. Men under nattens sömnstrapatser blev jag minst sagt paff när jag, fullkomligt berusad efter en pubrunda på Londons gator med min fjällrävenryggsäck på axlarna, sprang in i självaste Tim Curry. Han verkade ha bråttom någonstans men jag kände mig manad att genast ta i hand och utnämna honom till "one of my faavourite actorssh of all *hiccup* time...". Detta trots att jag i samma ögonblick som jag uttalat orden inte kunde komma på en endaste film med honom. Först efter att vi skiljts åt dök Rocky Horror Picture Show upp i huvudet och med ens ville jag skrika "Dr. Frank-N-Furter!!" efter honom.

Efter detta pinsamma, och kom ihåg, ihopfantiserade möte (inte ens i min fantasi kan jag vara talför eller ens drömma ihop någon mer intressant person att träffa än Tim Curry) blev jag till råga på allt bestulen på halva innehållet i min ryggsäck: En iPod, en Futurama-dvd, en Proust-bok och, märkligt nog, ett ark med designerklistermärken som jag inte ens visste jag hade i väskan.

Det regnar i Varberg

Det har det gjort större delen av dagen. Men igårkväll var det uppehåll och molnfritt. Då var det också campingbio nere vid badet. På en uppblåsbar duk bjöd SF Sveriges husvagns-trash på Göta Kanal 2: Kanalkampen. Jag stannade inte för filmen.

Däremot såg jag husvagnsklassikern Sunes Sommar på TV häromdagen. Det var högkvalitativ underhållning och Peter Haber i sin bästa form.

Den mesta av tiden här i sommarstugan går åt framför TV:n. Idag har jag haft lite timeout när mor såg på Sommarandakt från Torpkonferensen. Det kändes som något jag klarade mig utan.

Tidigare i veckan såg jag däremot Death Proof som sannerligen hade en av de bästa slutscenerna någonsin.

Vad är meningen med allt?

Här sitter jag med en hund och en katt

Zappa och Ester heter de. Helgen har inneburit en lång uppvaktning av Idaho lagom till studenten.













Själv har jag till största del fått ta del av den trevliga släkten och den goda maten. Det har varit trivsamt, Torsten är en skön gubbe, Idas styvmorfar. Han frågade vad jag skulle predika om om jag fick jag chansen.


















Hedersgästen.

Under lördagen var det sedan bal och jag tog chansen att se (om) Mrs. Doubtfire, vilken film va? Dude looks like a lady-montaget är stort, mycket stort. Ikväll blir det dock hemfärd. Måste börja förbereda mig mentalt för sommarkursen i Astronomi som Bino talat så varmt om.

Black Snake Moan

Till slut blev det ingen lägenhetsvisning i måndags så jag passade på att se filmen med bror när jag ändå slapp köa och allt. Den var värd besöket redan efter inledningssekvensen där Justin Timberlake och Christina Ricci idkar älskog.

Ännu bättre blev det av att få se Samuel L. Jackson visa upp hela sitt register utan att någon gång bli tråkig. Från bluesrösten vi fick provsmaka i Long Kiss Goodnight, via den tårdrypande vreden ur A Time To Kill och ända fram till den frälsta hårdingen ur Pulp Fiction. Och när han vispar in håret i pomada och gräver fram elgitarren från under sängen är det nästan som bäst.

Jag har inte hunnit se Hustle & Flow, som var Craig Brewers genomslag, men i sin andra film har han definitivt lyckas med att få varje ruta att andas av södern, blues och sex. Och inte bara det, han går till botten av begreppen.

Man du suck,

som far skrev med hjälp av kylskåpspoesi.














Jag är nyss hemkommen från min första praktikintervju, på Metro Teknik. Trots att jag hade tagit på mig min skjorta, och knäppt ner kragen, som man SKA göra på button-down-skjortor enligt Fruktkepsen, så var det ett misslyckande. Jag hade avsiktligt försökt att inte tänka så mycket på vad jag skulle få för frågor och hur jag skulle svara. Fördelen med detta var att jag slapp vara nervös, nackdelen att jag inte visste hur jag skulle svara. Trots detta är det ju omöjligt att inte alls tänka på eventuella frågor.

I The King of Comedy finns en fantastisk scen där De Niro fantiserar om att vara med i en talkshow och låtsas bli intervjuad genom att prata högt med sig själv. På samma sätt har jag de senaste dagarna pratat högt med mig själv i huvudet. De Niro hamnar till slut i fängelse efter att ha kidnappat programledaren. Imorgon får jag veta hur det går för mig.

----------

I övrigt har jag precis tackat ja till en lägenhet på gärdet, två rum och pentry på 41 kvadrat. Det är lite smått fantastiskt. Den ligger på sjätte våningen på Jerum och kommer kosta 4200 i månaden ungefär, då ingår el och bredband. Som en följd kommer jag nog hyra ut mitt lilla studentrum över sommaren.

En nyans av brunt

Så det har visat sig att jag tydligen tycker om att posta bilder, inte minst bilder av mig själv. Men jag kände mig smått tvungen att följa upp den där kostymhistorien jag presenterade häromdagen. Det blev alltså ingen mörkblå kostym. Men det blev en lång och utdragen process att hitta något bra. Till slut blev det denna bruna kreation. Med slips och allt.

----------

Nu blev jag gräsänkling väldigt tidigt denna helg då min kvinna var tvungen att åka hem för att studera och jag tydligen ska på något möte ikväll. Och hur mycket jag än tycker om möten och att bestämma så har jag drabbats av någon form av förkylningsvirus. Än så länge har det bara börjat bearbeta min hals men jag är säker på att en utflykt till skolan bara skulle förvärra mitt tillstånd. Vi får alltså se hur det blir.

----------

Hot fuzz då, vad säger man, världsklass? De är så himla kvicka, hela det där Spaced-gänget. Det är en utmärkt kärleksförklaring till allt som är snutfilm och långt ifrån en brittisk Kopps, som jag inte ens förärar med en länkning. Det var till och med svårt att hänga med i alla blinkningar som avverkades på slutet.

Själv satt jag mest och grämde mig över att jag inte kunde placera Rafe Spall som utgjorde ena halvan av "Anderna" (en ordvits som väl blev sådär i svensk översättning). När jag så slog upp honom på det eviga uppslagsverket Imdb upptäcker jag att han är son till Timothy Spall, dvs Peter Pettigrew från Harry Potter. MEN, det är inte därför jag känner igen Rafe, jag upptäcker sekunden senare att han spelar Noel i Shaun of the Dead och plötsligt faller allt på plats för mig. Snubben har alltså tappat en hel del kilon. Som vanligt kommer alltså min blogg att handla om bantning, (vilket jag inte hade en aning om att den gjorde tills jag fick se att reklamen här på sidan handlar om det, och Google kan väl aldrig ha fel?)

Jag är så sjuk.

Slutet på en lång väntan.

Ikväll är det äntligen så dags. En hel vecka efter premiären och ännu längre efter en missad förhandsvisning ska jag få se Hot fuzz. Det blir jag, Idaho och Virre. Kritiken har varit blandad efter vad jag hört men själv har jag försökt att inte ta del av några recensioner. Jag är min egen Orvar.

----------

Och nu ska jag inhandla en gåbortkostym. Till min hjälp har jag två kvinnor med skarp smak, hoppas jag. Men kostym hjälper aldrig mot långt hår om ni frågar mig. Vad jag än försöker matcha till min kalufs ser jag bara ut som en slusk, varför är det så? Det kommer att bli en mörkblå kostym.

----------

Slips då? Slips är svårt. Vi får se hur det blir med slips. Den kommer ju ändå bara att sluta i pannan.

----------

Jag bävar lite för det här. Att behöva leta mig igenom stadens butiker efter en kostym. Biträden som försöker vara hjälpsamma men som inte biter på min beslutsångest. Jag känner redan pressen. Det är tur att jag vet att kostymen ska vara mörkblå i alla fall...

...men slipsen då? Hur gör jag med slipsen?

Städa och hyra

Om bara någon timme anländer kvinnan i mitt liv (en av dom åtminstone) till Stockholms central. Då blir det till att lägga ångesten på hyllan för några dagar och åtnjuta kärlekens nektar. Detta innebär dessvärre att jag först måste städa mitt rum, vilket inte gjorts på kanske två veckor. Därefter måste jag besöka Casablanca för att dels återlämna Waking Ned, en irländsk lottofilm med nakna gamla gubbar som jag och Texas hade en oförglömlig myskväll till, dels för att hyra Gudfadern II som blir kvällens film.

Vad gästabudet får för effekt på mitt bloggande över helgen återstår att se. För övrigt anser jag att Sveriges Radio bör förgöras.

Avgrunden

Regnets smattrande tilltar utanför min lägenhet, eller:

Regn, slickar hela staden som en fuktig, kall tunga

som Jocke Berg skulle ha uttryckt det, äckligt nog. Jag tycker inte om Kent sådär jättemycket. Men visst måste Jocke ha lite humor som döper en låt till Cowboys. Det är en bra låttitel. Cowboys liksom. Snäppet bättre hade varit Cowboysare. MEN! Det var inte det här jag tänkte blogga om, det var endast ett sidospår.

----------

Det ruskiga vädret får också fungera som metafor för mitt känsloliv. Jag är ångestfylld och bitter. Ikväll ska jag se !!! och för detta ändamål avstod jag från att se en 70-millimeterskopia av Avgrunden. Såhär i efterhand inser jag mitt misstag och att det senare hade varit en mer passande aktivetet. Jag befinner mig nämligen i något av en känslomässig avgrund. Mina sökta praktikplatser glider mig ur händerna en efter en. Samtidigt verkar mina klasskamrater bli kallade på intervjuer till höger och vänster.

Nu ska jag duscha bort den här känslan av värdelöshet och sedan dränka mina sorger.

Samma gamla visa

Varför blir det såhär varje gång? Istället för att skriva på artikeln sitter jag och kollar på antikdeckarna. Men denna gång är faktiskt lite annorlunda. Jag fattar nämligen inte när deadline är. Är den klockan 13 imorgon? Är den klockan 18? Måste jag vara i skolan något? Jag har inte den blekaste och Texas vägrar hjälpa mig. Han äter nämligen kakor.

Två kvällar i rad har det blivit ägg och bacon till kvällsmat. Eftersom mina artärer nu är halvt igenproppade (jag känner hur hjärtat stannar till ibland) är det bäst att jag ikväll avstår från denna delikatess. Mannagrynsgröt månne?



Detta är anledningen till att jag vill se Beautiful Girls igen. Det var så längesen. Men är inte käre Neil lite självgod när han en halv minut in småmyser: "Aah, those strings.." till sin egen kompositon?

Här är hur som helst Beautiful Girls-varianten: