DN-mannen

Alltför många nätter har du väckt mig med dina nattliga besök. Förut gjorde du aldrig såhär. Då var du smidig och tyst. Du placerade försiktigt de nypressade sidorna i mitt brevinkast utan att göra minsta väsen ifrån dig. Vad har fått dig att nu plötsligt våldsamt och med ovarlig bestämdhet smälla in de kilotunga bilagorna genom dörren?

Är det något jag gjort fel? Har jag inte tillräckligt visat uppskattning för din återkommande nattvisit? Har jag glömt din namnsdag, födelsedag?

Jag behöver min sömn för att orka med de långa dagarna. Ofta går jag och lägger mig sent och då blir det ännu viktigare för mig att slippa väckas mitt i natten. Ärligt talat tycker jag det är lite otrevligt, taktlöst rent ut sagt. Vad ger dig rätten att störa min sömn? Vem fan tror du att du är som så oberört kan kränka mig natt efter natt? NOG, säger jag och sätter ner foten i protest.

Tung helg

De första sekunderna efter mitt uppvaknande var sekunder av fullkomlig förvirring. En bländande sol hade ställt sig rakt utanför mitt fönster och sken mig utan eftertanke rätt i ansiktet. Lite förmätet, kan tyckas. Men trots sin värme är den helt känslokall, solen.

I dess obarmhärtiga värme låg jag så och vred mig, nära till döds, ty den nya lägenheten är varken rustad med gardin, eller någon anordning att hänga en sådan i. Ej heller existerar någon persienn att utestänga morgonsolens olidliga hetta och innesluta sig mellan väggarnas kalla trygghet.

Att på detta sätt väckas av en illvillig sol efter en lång och arbetsam flyttdag kändes inte toppen, snarare tvärtom, otoppen. Desto värre blev det när jag efter vad som måste ha varit en halvtimmes ansträngningar för att somna om tog en titt på min klocka, 05.55. Vad, utbrast jag ilsket inombords, har solen att göra utanför mitt fönster klockan 05.55 en söndagsmorgon?!

Fem minuter senare hade jag kilat fast två handdukar i fönstret och kunde utmattad somna in igen.

----------

Och som avslut på min temavecka, min egen favorit, mycket tack vare Håkans små spontana ändringar.
Dagens Håkan är Bob Dylan - Don't Fall Apart On Me Tonight:

Do you remember St. James Street
Where you blew Jackie P.'s mind
You were so fine Clark Gable would have fell at your feet
And laid his life on the line

What about that millionaire, with the drumsticks in his pants?
He looked so baffled and so bewildered
When he played and we didn't dance.

Magasinsgatan:

Jag gick ner mig på klubben, på Magasinsgatan
Där jag drog mig själv för dig i smutsen
och folk log åt mig bakom ryggen
"Titta på den där clownen, han är alltid sådär"
Och du är så vacker att Sinatra skulle ha fallit vid dina fötter

Som den där studentfesten hos miljonärssonen med trumpeten
Han såg så paff ut när han blåste och ingen jublade...