Suget

För någon månad sedan ägnade jag och Texas ungefär två kvällar i veckan åt att lära oss om astronomi. Då fick vi bland annat veta vad svarta hål är för något. Nu har jag ett svart hål i magen. Det suger med jämna mellanrum i sig allt som kommer för nära. Detta sammanfallar inte sällan med de ögonblick jag tänker på praktiken som börjar imorgon.

Ångest är en svår sak att leva med, och ska man bli journalist får man tydligen leva med det för jämnan. Dessutom har jag läst ut den sista Harry Potter-boken, någonsin. Det bidrar till suget i magen. För att dämpa suget lagade jag curry. Nu luktar den över hela lägenheten. Men suget finns kvar.

I övrig såg jag precis Bajen - HBK på Söderstadion. Det var ett bra sätt att tänka på annat än praktik och ångest men dessvärre var det svarta hålet i min mage en större segrare än HBK som tog hem matchen med ett-noll. Det svarta hålet i sin tur närmar sig en förkrossande seger över min kropp och mitt intellekt. Nu vill jag inte tänka på någonting. Bara sova, och vakna om 16 veckor igen.

Ägg och socker

Varsågod, ett recept som skulle göra självaste Elvis avundsjuk.

• 1 ägg
• 1 dl socker

Vispa ägget och sockret länge. Servera i glas.






















Varning! Delikatessen kan ge biverkningar i form av grav ångest.

Något att fästa ögonen vid

Som utlovat kommer nu blogginlägg minst nummer två för kvällen där ämnet är roliga klipp. Förlåt, där ljög jag lite. Klippet vi ska avhandla är inte alls roligt. Det är förskräckligt. Jag avråder alla från att se på klippet. För de som är bekanta med College Humor är kanske klippet redan historia. Men klippet (och jag råder ALLA känsliga surfare att inte klicka på länken!) är något jag måste skriva om. Något jag måste skriva av mig.

Först en sammanfattning av innehållet: Tre slagverkskillar är del av en orkester som uppträder i vad som måste vara en aula. De står i bakgrunden och trummar lite på sina respektive instrument. Plötsligt inträffar det otänkbara. Plötsligt händer det som inte kan hända. Kille nummer 3:s öga, hans vänstra öga, ögat som i vanliga fall sitter stilla jämte det högra, hoppar ur ögonhålan.

Jag upprepar. Det. Hoppar. Ur. Ögonhålan.

Istället för att sitta kvar i ögonhålan där det är brukligt att ett öga sitter blir det hängande. Det blir hängande, i en cirka tio centimeter lång synnerv, i höjd med kille nummer 3:s mungipa.


Detta väcker naturligtvis många frågor, varav den mest centrala: Varför? Varför händer detta? Varför tittar jag på detta? Hjälp mig Google, hjälp mig förstå. Förklara för mig, förklara eye pop out.

Jag börjar läsa under den första träffen What happens when your eyeball falls out of your socket?

Get it put back in, and soon. The longer you remain in this rare condition—known as "globe luxation"—the more strain you'll put on the blood vessels and nerves that connect your eye to the rest of your head.

Okej, ganska självklart, jag tror inte att någon vill ha ögat hängande under näsan längre än nödvändigt. Men Varför var frågan, jag läser vidare. Och det som kommer nu, är jävligt intressant:

Not all popped eyeballs come from head trauma. A few people can luxate their globes on purpose, and certain others get "spontaneous globe luxation" when their eyelids are pushed in the right way. Someone with shallow eye sockets or floppy eyelid syndrome, for example, might pop his eyeballs during a regular eye exam. You can also trigger luxation while putting in your contact lenses, or with a particularly violent sneeze. You might even pop your eyeballs by trying to exhale while keeping your nose and mouth closed (i.e., performing the Valsalva maneuver).

Det finns så mycket roligt i detta stycke. Okej, det där sista är ju ganska oroväckande. Hur många gånger har jag inte försökt tryckutjämna genom att hålla för näsan och andas ut hårt? Brukar jag då tänka på att inte poppa ut mina ögon? Knappast. Tryckutjämna, eller "the Valsalva maneuver" som det tydligen heter, aldrig mer med andra ord. Men låt oss för ett ögonblick koncentrera oss på detta parti:

You can also trigger luxation while putting in your contact lenses, or with a particularly violent sneeze.

Okej, jag har inga linser, och inget behov av det. Men jag hoppas att alla som har det är väldigt rädda vid det här laget. Men en nysning? Dina ögon kan ramla ut när du nyser, förstår du allvaret i detta? För min del innebär det ögonlapp under resten av livet, på båda ögonen.

----------
Uppdatering 22.27

Undrar just hur ofta detta händer Andreas Mattsson...

Bipolär

Det är verkligen en kväll av toppar och dalar. Ena stunden är jag lycklig över lägenheten, nästa är jag ett vrak då jag inser att Metro Teknik kommer rata mig som enda sökande. Nyhetschef Jonas Ryberg ringer upp och förklarar "Vi gav platsen till en annan sökande". Fast det inte finns någon annan sökande. Om detta kommer jag drömma inatt.

Awmygawd

Ja, ni ser ju själva vad klockan är. Det är så jävla ljust på mitt rum och det går bara inte att sova. Kanske måste jag sätta mig på en buss imorgon och åka sju timmar ner till västkusten också, bara för att gå på en jävla svensexa. Jag behöver bara lite sömn, det här är outhärdligt. Det blir ingen skola för mig i alla fall, det är ett som är säkert. Jag måste även gå på stan och köpa present till far. Och sen åka buss, i sju timmar. Fan.

Avgrunden

Regnets smattrande tilltar utanför min lägenhet, eller:

Regn, slickar hela staden som en fuktig, kall tunga

som Jocke Berg skulle ha uttryckt det, äckligt nog. Jag tycker inte om Kent sådär jättemycket. Men visst måste Jocke ha lite humor som döper en låt till Cowboys. Det är en bra låttitel. Cowboys liksom. Snäppet bättre hade varit Cowboysare. MEN! Det var inte det här jag tänkte blogga om, det var endast ett sidospår.

----------

Det ruskiga vädret får också fungera som metafor för mitt känsloliv. Jag är ångestfylld och bitter. Ikväll ska jag se !!! och för detta ändamål avstod jag från att se en 70-millimeterskopia av Avgrunden. Såhär i efterhand inser jag mitt misstag och att det senare hade varit en mer passande aktivetet. Jag befinner mig nämligen i något av en känslomässig avgrund. Mina sökta praktikplatser glider mig ur händerna en efter en. Samtidigt verkar mina klasskamrater bli kallade på intervjuer till höger och vänster.

Nu ska jag duscha bort den här känslan av värdelöshet och sedan dränka mina sorger.

Maten, sömnen och den förträngda artikeln

Så ännu har det inte blivit någon resa till huvudstatens ytterkanter. Ej heller har det blivit någon lunch, min hunger till trots. Istället slumrade jag till lite till ljudet av Fleetwood Mac och någon jävla lyftkran här utanför.

Det var en förvisso skön men onödig vila som inte gav mycket mer än lite större siffror på alarmklockan. Nu är det way past lunch som för övrigt inte alls blir bildens pasta pomodora men väl lite köttbullar och makaroner. Sedan är jag nästan mer eller mindre tvungen att pallra mig iväg till närmsta t-banestation.

Samtidigt växer sig min praktikångest starkare innanför bröstkorgen men mer om det i senare inlägg. Kanske hjälper det om jag låter den vara outbloggad för stunden.