Det börjar bli uppenbart att jag behöver någon sorts system för mina matlådor. För säkert femte gången har jag idag glömt lunchen i kylskåpet därhemma och blir tvungen att äta ute. I onödan kokade jag ris sent igårkväll till en överbliven stroganoff och förberedde allt i en trevlig plastlåda.
Ikväll kan jag inte äta den eftersom jag väntar besök och glömmer jag den imorgon är det kört. KÖRT I tell you.
Sitter på Apple Store i London i väntan på kvällens evenemang. Dessvärre har de inget provexemplar av nya iPod Touch inne så jag får väl helt enkelt hålla mig ett tag till. Däremot har de senaste Nanon och iPod classic men jag antar att de finns i Stockholm vid det här laget också.
Nu ska jag och bror röra oss vidare till Carnaby street. Hittills har vi mest irrat omkring och druckit £3-shakes på Ed's. Hamburgaren var lite bättre än okej, men långt ifrån den bästa jag ätit. Vi har gått Portobello road ner till Rough trade men inte gjort några kap. Det är svårt att hitta saker i London som inte finns i Stockholm. Men nu hoppas jag hitta en väska. Det känns lagom pinsamt att gå omkring med min kånken på ryggen.
Som ni säkert lagt märke till har bloggen fått en liten extreme mini make-over. Det är ett steg i återlanseringen av en mer kontinuerlig uppdatering. Jag har vid tidigare blogg-återfall medvetet undvikit att skriva något om själva bloggen då jag är strikt emot meta-inlägg. Nu kände jag dock ett litet behov av att förklara mig. I fortsättningen kommer jag alltså att blogga, inte regelbundet, men åtminstone oftare. Ta det som ett löfte.
När jag ändå är här vill jag passa på att tipsa om gårdagens största nyhet som även tog sig in i vanliga Metro.
Idag åt jag renskav till lunch.
Jag har tidigare tipsat om en delikatess. För den som vill ha ett lite fastare tilltugg kommer nu min senaste upptäckt, mördegen.
En mördeg är lätt att göra. Den används oftast i pajer eller till småkakor. Den tillreds med endast tre ingredienser som ryms i de flesta hushålls skafferier. För att göra en mördeg behöver du socker, mjöl och smör (eller margarin). Vissa mördegar innehåller även ägg men det här är inget tillfälle att krångla till saker. Du är ute efter ren njutning. Du vill inte hålla på att smeta med ägg. (Ville du smeta med ägg kunde du lika gärna göra en fräsch ägg- och socker-shake)
En liten mördegssats:
Blanda en och en halv deciliter mjöl med en halv deciliter socker. Blanda därefter i cirka 70 gram smör. Krama till en boll. Lägg bollen i plastfolie och låt ligga i kylen i cirka en halvtimme.
Grattis! Du har gjort en mördeg som kommer räcka i en kväll eller två. När du blir sugen kan du nu gå till kylskåpet och skära dig en skiva sockrig njutning.
Det var 75-års kalas i Dalarna i helgen. Då kastades det en hel del gris men själv fick jag Bara Bacon och Fläsklägg hela tiden. Söndagen helgades med bäversafari. Vi fick dessvärre inte se några bävrar. Istället fick vi se det här vildsvinet som åt på sina bullar.
Bara några minuter senare fick jag återse min kära vän älgen, som jag var ensam om att ha sett på väg ut i skogen. Nu fick jag bildbevis.
Hon är lika chockad som jag är nöjd.
(Jag pekar inte på älgen på denna bild, jag pekar bara mot skogen)
Jag lämnar er, för den här gången, med en bonusbild på räkmackan jag åt för några veckor sedan men aldrig hann blogga om.
Alla jobbar och sliter eller är ute och reser men själv är jag fast på Gärdet med mitt eviga blickande mot stjärnorna. Här avnjuter jag födelsedagspresenterna som anlände på posten i dagarna. Just nu betar jag av första säsongen av Frasier, och de inledande avsnitten är, minst sagt, gripande.
Relationen mellan Frasier och just inflyttade pappa Marty är spänd och lockar till både skratt och tårar i nästan varje avsnitt. Dessutom avfyrar Niles och Frasier fantastiska kvickhetsdueller i varje scen de sammanförs. Redan i pilotavsnittet levereras följande guldkorn under deras första möte:
Niles pratar på om en tvist med sin trädgårdsmästare och avslutar:Ja, så fortsätter dom och jag skrattar högt med mitt glas rödtjut framför TV:n. Jag var tvungen att dricka lite vin till den italienska tomatsåsen jag puttrat på spisen under större delen av förmiddagen. Det mesta av den åt jag upp, resten befläckar min t-shirt.
Niles: Tell me you would have handled it any differently, Frasier?
Frasier (som står lutad över en tidning, tittar upp): Oh, I'm sorry Niles, I didn't realize you had stopped talking..
(POW!)
Niles: You haven't heard a word I've said
Fraiser: Niles, you're a psychiatrist. You know what it's like listening to people prattling on endlessly about their mundane lives.
(BAP!)
Niles: Touché. And on that subject, I heard your show today.
(WHAMM!)
Frasier: And...?
Niles: You know what I think about pop-psychiatry.
Frasier: Yes, I know what you think about everything. When was the last time you had an unexpressed thought?
Niles (kallt leende): I'm having one now.
(SMASH!!)
Jag var lite frustrerad. Jag hade längtat efter min mjukglass i några timmar. Jag såg fram emot den. Jag ville ha den så fort som möjligt men Ida var sjuk och orkade inte följa med till stan. Hennes syster ställde upp, Elenor.
Vi gick mot Faluns centrum och jag hade förklarat hur jag ville ha en mjukglass med Tutti-Frutti-strössel. Det är det bästa strösslet. Lite fruktigare och saftigare i smaken än vanligt strössel. Det är sånt där runt strössel. Inte det avlånga karamell-strösslet. Elenor ville ha lakritsströssel men jag ville ha Tutti-Frutti. Jag längtade till mitt Tutti-Frutti-strössel. Jag längtade efter en kall mjukglass i rån med saftigt Tutti-Frutti-strössel. Jag hade förklarat detta för Elenor. "Jag vill ha en mjukglass med Tutti-Frutti-strössel eller ingen mjukglass alls", hade jag sagt. Elenor förstod.
Det första stället vi kom till hade inget Tutti-Frutti-strössel. Elenor var inne i en butik när jag frågade efter Tutti-Frutti men Tutti-Frutti var slut förklarade biträdet. Vi har lakrits, salt- och sötlakrits. Vi har polka, vi har karamell, vi har nöt, vi har alla sorters strössel men inte Tutti-Frutti-strössel, det är slut, tyvärr.
Elenor kom ut ur butiken och jag förklarade situationen, återigen förstod hon. Vi gick därifrån. På nästa ställe stämde allt. En griffeltavla bakom disken förklarade att alla strösselsmaker fanns, de stod uppräknade. Lakrits stod med, Tutti-Frutti stod med. Jag såg skålen med Tutti-Frutti-strössel, jag var spänd och lite nervös. Jag hade fått 30 kronor av Ida eftersom jag inte hade pengar på mig. En mjukglass i rån kostade 25 kronor. Strössel till kostade 5 kronor. Det var perfekt.
Biträdet var lite virrigt, de var två stycken. Den ena gjorde i ordning mjukglassarna och den andra ropade ut beställningarna. Jag såg Tutti-Frutti-strösslet framför mig. Drömmen skulle snart besannas. Jag var nöjd, Elenor var nöjd. Elenor beställde sin lakritsmjukglass, biträdet blandade ihop ordrarna. Hon rabblade olika mjukglassar, i bägare, i rån, i strut, med karamell, med lakrits, med Tutti-Frutti. Snart var det min tur att beställa. Det får inte bli fel nu. Biträdet fick till det till slut. Glassarna blev rätt och det var min tur. "Hej, vad får det lov att vara?"
Aron: "Err, ja, en mjukglass. I rån.. med karamell-strössel!"
Elenor: "NEEEJ!!"
På tåget hem från Dalarna var jag inte ensam, till exempel åkte Göran Greider med. Mannen somliga ska sommarjobba med. När vi anlände i Stockholm marscherade han bestämt och utan omväg till närmaste Burger King (eller Birger Kung som brevbärarna i Halmstad brukade skämta). Väl där beställde han, gissningsvis, den fetaste hamburgaren de hade att erbjuda.
Varsågod, ett recept som skulle göra självaste Elvis avundsjuk.
Mycket har hänt sedan sist, vilket innebär att detta bara är det första av minst två inlägg som kommer att krävas för att redogöra för de senaste dagarnas händelser. Jag börjar med det mest centrala, bröllopet. Inom detta ämnes ramar ryms mycket som inte är av allmänintresse men några detaljer torde vara er relevanta.
Kära läsare, först och främst, en bild av min far (och någon random dude i bakgrunden). Somliga skulle påstå att jag brås på honom. Det faktum att han framåt tolvslaget och lite efter började söka upp vin- och ölslattar (trots att det rådde öppen bar) talar för denna teori.
Nästa alkoholrelaterade historia är min moders benägenhet att så fort vi kommit innanför dörren (det kan vara när vi blivit hemskjutsade från tåget, när vi kommer hem halv tre på natten efter bröllopet eller när vi kommer hem efter brunchen dagen efter) öppna kylskåpsdörren och tappa upp ett glas vitt vin. Jag är inte bara min fars son, utan även min mors. Denna historias poäng är att familjens bröllopsgåva, en kartong innehållande resekassa till det lyckliga paret, var tillverkad av en uppdrucken bag-in-box.
Här en bild av min bordsdam, låt oss kalla henne Agnes, 15. Ett fan av Timbuktu, Svenska Akademin och fotboll. Det blev ingen dans för oss.
Däremot tog jag mig en svängom med bröllopstårtan som visade sig vara en tuff och chokladprydd motståndare. Som tur var hade jag en cognac till hjälp och avväpnade inom kort bakverket. Lägg för övrigt märke till min kapsejsade namnskylt som tagit brudens far inte mindre än 20 minuter att tillverka.
Inte har jag fått mycket nyttigt gjort idag. Några crêpes blev det, med köttfärs och spenat. Och enligt receptionisten får jag nu alltså inte frysa de som blev över. Då får jag cancer.
På fredag sker det vi alla väntat på, det stora bröllopet. Men redan imorgon går tåget ner mot havet, Varberg och fästningen. Jag har haft en bantperiod inför denna festlighet i hopp om att tillfälle ska ges för ordentlig frossa där. Jag hoppas på någon typ av buffé, uppföljd av en fet och gräddig bröllopstårta.
Frossan tjuvstartade dock redan igår, med öl och b-sås-pizza. Men eftersom kvällen även innehöll boccia (förlust), kubb (seger), drakflygning (briljering) och dans, dans, dans (hits) hoppas jag att det jämnade ut sig lagom till tolvslaget.
----------
Fick tag på det senaste Entourage i HD och nog var det skillnad. Skärpan i bilden var dock inte det enda som bländade mig. Det var ett högklassigt avsnitt och det märks att vi närmar oss säsongsavslutning. Frågan är bara hur Johnny Dramas slutscen skall toppas. Bättre än så blir det knappast.
Det var då bantningskuren inför vårens bröllop sprack. Mitt fall blev en påse chips, en flaska Trocadero, jordgubbsmousse och pannkakstårta. Ida anlände redan i torsdags och gav mig en present i form av en form. Den har i helgen använts till såväl lasagne som crêpes, båda väldigt lyckade. Det var dessa måltider som fick garneras med diverse desserter. Och nu minns jag plötsligt den där Djurgårdsglassen med pekannötter vi delade på som var den riktiga början på min dietbrottskarriär. Nåja, jag har åtminstone några dagar på mig att promenera bort några hekton, det får väl bli en veg-buffé för 30 kronor till lunch i veckan.
Och vi hade faktiskt lite att fira i helgen, ett sorts ettårsjubileum kombinerat med den nya lägenheten jag skrev kontrakt på i fredags, och så helgens höjdpunkt, Eurovision Song Contest. Jag blir alltid lika förbannad av tanken på melodifestival och vill genast springa och gömma mig. Men som ena halvan av ett älskande par blir dessa svenska, och i detta fall till och med europeiska, folkfester ett nödvändigt ont. Luuk och sidekick var faktiskt stundtals oerhört underhållande och höll mig kvar framför teven, även om jag allvarligt övervägde att lämna rummet när Ukraina gjorde narr av allt som heter musik, eller humor för den delen.
Idag var jag sedan på upptäcksfärd i min nya stadsdel, Ladugårdsgärdet. Och vilket fantastiskt område det är. Stadsplaneringen är fenomenal och husen avlöser varandra längs de kringlande kullerstensgatorna. Jorå, där skulle man bo.
Dagens lunch på Garnisonens våg-veg-buffé landade på blygsamma 46 kronor. Fortfarande inte i klass med Hardys och Fruktkepsens 37 kronor men ändå. Dessutom en klar förbättring jämfört med mitt första besök då priset blev chockartade 99 spänn! I ärlighetens namn vet jag inte hur min vikt har påverkats sedan min inför-bröllopet-diet inleddes för några dagar sen eftersom jag, till skillnad från restaurangen på Garnisonen, inte äger någon våg.
I övrigt fortgår lägenhetsjakten. Vi har än att lägga vantarna på det där riktiga nyponet. Mina ynka 615 ködagar har inte mycket på de inbitna studenträvarna. Men jag känner att det snart är vår tur.
Och för mitt senaste rafflande avslöjande har jag på äkta journalistiskt manér smygfotat snuten i Falun som gör någon sorts beslagtag på ett tåg vid stationen:
Gissningsvis är det narkotikum de funnit, alternativt vapen, en bomb eller en överbliven smörgås. Oavsett vilket är detta foto av allt att döma ett journalistiskt hantverk i storlek med Watergate. Falungate kanske.
Varför blir det såhär varje gång? Istället för att skriva på artikeln sitter jag och kollar på antikdeckarna. Men denna gång är faktiskt lite annorlunda. Jag fattar nämligen inte när deadline är. Är den klockan 13 imorgon? Är den klockan 18? Måste jag vara i skolan något? Jag har inte den blekaste och Texas vägrar hjälpa mig. Han äter nämligen kakor.
Två kvällar i rad har det blivit ägg och bacon till kvällsmat. Eftersom mina artärer nu är halvt igenproppade (jag känner hur hjärtat stannar till ibland) är det bäst att jag ikväll avstår från denna delikatess. Mannagrynsgröt månne?
Detta är anledningen till att jag vill se Beautiful Girls igen. Det var så längesen. Men är inte käre Neil lite självgod när han en halv minut in småmyser: "Aah, those strings.." till sin egen kompositon?
Här är hur som helst Beautiful Girls-varianten:
Så ännu har det inte blivit någon resa till huvudstatens ytterkanter. Ej heller har det blivit någon lunch, min hunger till trots. Istället slumrade jag till lite till ljudet av Fleetwood Mac och någon jävla lyftkran här utanför.
Det var en förvisso skön men onödig vila som inte gav mycket mer än lite större siffror på alarmklockan. Nu är det way past lunch som för övrigt inte alls blir bildens pasta pomodora men väl lite köttbullar och makaroner. Sedan är jag nästan mer eller mindre tvungen att pallra mig iväg till närmsta t-banestation.
Samtidigt växer sig min praktikångest starkare innanför bröstkorgen men mer om det i senare inlägg. Kanske hjälper det om jag låter den vara outbloggad för stunden.
