Helganekdot

Jag var lite frustrerad. Jag hade längtat efter min mjukglass i några timmar. Jag såg fram emot den. Jag ville ha den så fort som möjligt men Ida var sjuk och orkade inte följa med till stan. Hennes syster ställde upp, Elenor.

Vi gick mot Faluns centrum och jag hade förklarat hur jag ville ha en mjukglass med Tutti-Frutti-strössel. Det är det bästa strösslet. Lite fruktigare och saftigare i smaken än vanligt strössel. Det är sånt där runt strössel. Inte det avlånga karamell-strösslet. Elenor ville ha lakritsströssel men jag ville ha Tutti-Frutti. Jag längtade till mitt Tutti-Frutti-strössel. Jag längtade efter en kall mjukglass i rån med saftigt Tutti-Frutti-strössel. Jag hade förklarat detta för Elenor. "Jag vill ha en mjukglass med Tutti-Frutti-strössel eller ingen mjukglass alls", hade jag sagt. Elenor förstod.

Det första stället vi kom till hade inget Tutti-Frutti-strössel. Elenor var inne i en butik när jag frågade efter Tutti-Frutti men Tutti-Frutti var slut förklarade biträdet. Vi har lakrits, salt- och sötlakrits. Vi har polka, vi har karamell, vi har nöt, vi har alla sorters strössel men inte Tutti-Frutti-strössel, det är slut, tyvärr.

Elenor kom ut ur butiken och jag förklarade situationen, återigen förstod hon. Vi gick därifrån. På nästa ställe stämde allt. En griffeltavla bakom disken förklarade att alla strösselsmaker fanns, de stod uppräknade. Lakrits stod med, Tutti-Frutti stod med. Jag såg skålen med Tutti-Frutti-strössel, jag var spänd och lite nervös. Jag hade fått 30 kronor av Ida eftersom jag inte hade pengar på mig. En mjukglass i rån kostade 25 kronor. Strössel till kostade 5 kronor. Det var perfekt.

Biträdet var lite virrigt, de var två stycken. Den ena gjorde i ordning mjukglassarna och den andra ropade ut beställningarna. Jag såg Tutti-Frutti-strösslet framför mig. Drömmen skulle snart besannas. Jag var nöjd, Elenor var nöjd. Elenor beställde sin lakritsmjukglass, biträdet blandade ihop ordrarna. Hon rabblade olika mjukglassar, i bägare, i rån, i strut, med karamell, med lakrits, med Tutti-Frutti. Snart var det min tur att beställa. Det får inte bli fel nu. Biträdet fick till det till slut. Glassarna blev rätt och det var min tur. "Hej, vad får det lov att vara?"

Aron: "Err, ja, en mjukglass. I rån.. med karamell-strössel!"
Elenor: "NEEEJ!!"

Misshandlad på Gärdet

Om bara några timmar ska jag bege mig till Gärdet och hem till en främmande människa för att provligga hans säng. Såhär lät det på telefon igår:

Sängperson: Jag jobbar ju mellan nio och sex..
Aron: Okej, men då kanske jag kan komma lite efter sex?
SP: Nej, vet du hur vi gör, alltså, mellan sju och åtta brukar jag se på Cops.
A: Oookeej..
SP: Jag tycker bara det är så kul att se folk få stryk på teve, haha!
A: (nervöst skratt)
SP: Jake är helt fantastiskt bra alltså. Men du skulle kanske kunna komma vid åtta då?
A: (svälj) Javisst.

----------

Dagens Håkan är Nina Simone - Do What You Gotta Do:

I've loved you better than your own kin did
from the very start. It's my own fault
what happens to my heart
You see I've always known you'd go..

Brännö Serenad:

Det är mitt eget fel
vad som än händer med mitt hjärta
För jag har alltid vetat att du inte skulle stanna (stanna)

Fortfarande över Isley Brothers stråkar.

Man du suck,

som far skrev med hjälp av kylskåpspoesi.














Jag är nyss hemkommen från min första praktikintervju, på Metro Teknik. Trots att jag hade tagit på mig min skjorta, och knäppt ner kragen, som man SKA göra på button-down-skjortor enligt Fruktkepsen, så var det ett misslyckande. Jag hade avsiktligt försökt att inte tänka så mycket på vad jag skulle få för frågor och hur jag skulle svara. Fördelen med detta var att jag slapp vara nervös, nackdelen att jag inte visste hur jag skulle svara. Trots detta är det ju omöjligt att inte alls tänka på eventuella frågor.

I The King of Comedy finns en fantastisk scen där De Niro fantiserar om att vara med i en talkshow och låtsas bli intervjuad genom att prata högt med sig själv. På samma sätt har jag de senaste dagarna pratat högt med mig själv i huvudet. De Niro hamnar till slut i fängelse efter att ha kidnappat programledaren. Imorgon får jag veta hur det går för mig.

----------

I övrigt har jag precis tackat ja till en lägenhet på gärdet, två rum och pentry på 41 kvadrat. Det är lite smått fantastiskt. Den ligger på sjätte våningen på Jerum och kommer kosta 4200 i månaden ungefär, då ingår el och bredband. Som en följd kommer jag nog hyra ut mitt lilla studentrum över sommaren.

Att stryka en skjorta...

...är bullshit! Det går inte. Jag tänkte göra mig lite fin inför den stora praktikintervjun (om vilken vi inte talar) imorgon då jag ska bege mig till Metro Tekniks redaktion. Och jag har aldrig strukit en skjorta, åtminstone kan jag inte minnas när jag senast gjorde det. Så det fick bli till att ta till den gode vännen internet för att finna råd. Men inte nog med att jag måste förnedra mig med att ge mig i kast med denna uppgift, jag måste till råga på allt göra det offentligt, i den allmänna tvättstugan.

Självklart är det en tjej som centrifugerar sina kläder när jag lite försynt smyger in med skjortan genom dörren. Så efter att jag i en stund låtsats boka tvättid blir jag tvungen att påbörja strykandet, eftersom kvinnan vägrar lämna mig ifred. Lite tafatt trär jag på ena axeln över strykbrädans ände och inleder mina mjuka handrörelser med järnet över skjortryggen.

En halvtimme senare är jag färdig och skjortan lika skrynklig.

Slutet på en lång väntan.

Ikväll är det äntligen så dags. En hel vecka efter premiären och ännu längre efter en missad förhandsvisning ska jag få se Hot fuzz. Det blir jag, Idaho och Virre. Kritiken har varit blandad efter vad jag hört men själv har jag försökt att inte ta del av några recensioner. Jag är min egen Orvar.

----------

Och nu ska jag inhandla en gåbortkostym. Till min hjälp har jag två kvinnor med skarp smak, hoppas jag. Men kostym hjälper aldrig mot långt hår om ni frågar mig. Vad jag än försöker matcha till min kalufs ser jag bara ut som en slusk, varför är det så? Det kommer att bli en mörkblå kostym.

----------

Slips då? Slips är svårt. Vi får se hur det blir med slips. Den kommer ju ändå bara att sluta i pannan.

----------

Jag bävar lite för det här. Att behöva leta mig igenom stadens butiker efter en kostym. Biträden som försöker vara hjälpsamma men som inte biter på min beslutsångest. Jag känner redan pressen. Det är tur att jag vet att kostymen ska vara mörkblå i alla fall...

...men slipsen då? Hur gör jag med slipsen?

Samma gamla visa

Varför blir det såhär varje gång? Istället för att skriva på artikeln sitter jag och kollar på antikdeckarna. Men denna gång är faktiskt lite annorlunda. Jag fattar nämligen inte när deadline är. Är den klockan 13 imorgon? Är den klockan 18? Måste jag vara i skolan något? Jag har inte den blekaste och Texas vägrar hjälpa mig. Han äter nämligen kakor.

Två kvällar i rad har det blivit ägg och bacon till kvällsmat. Eftersom mina artärer nu är halvt igenproppade (jag känner hur hjärtat stannar till ibland) är det bäst att jag ikväll avstår från denna delikatess. Mannagrynsgröt månne?



Detta är anledningen till att jag vill se Beautiful Girls igen. Det var så längesen. Men är inte käre Neil lite självgod när han en halv minut in småmyser: "Aah, those strings.." till sin egen kompositon?

Här är hur som helst Beautiful Girls-varianten:

Mullvaden och tunnelbanan

Sitter på synopsseminarium med mullvaden. Min artikel om gröna linjen blir en essä om civilisationens slut. De fyra ändstationerna. Som vanligt hade det börjat knyta sig i magen över tanken på alla nya människor jag skulle behöva möta och samtala med. Min avföring var på gränsen till vatten. "Jag känner att det är lite löst i kanterna, vinkelmässigt", säger mullvaden om kurskamratens idé. Inte lika löst som mina lämningar käre Mats mullvad.

Men jag fick frisedel. Enligt mullvaden behöver jag kanske inte intervjua någon. Bara spatsera de okända ändarna av Stockholms tunnelbanesystem och låta min stream-of-consciousness nå anteckningsblockets tomma sidor. Jag klarade mig, den här gången.