För självplågarna därute rekommenderar jag Treans nya karaoke-program Singing Bee som är mer plågsamt att bevittna än MTV:s Scarred, Extras, Handbolls-EM och Pang i bygget ihopslaget. Dessvärre finns det till skillnad från de tre sistnämnda exemplen ingen vidare behållning med att titta på de två första.
Så var det dags igen. Det nya året är här, utan löften om storslagenhet. Det förra bjöd på både gott och ont. Det nya ser mörkt ut än så länge, även om det tog sin start i ett hejdundrande nyår i Ängelsberg. För att hålla humöret uppe får jag se det nya året som året jag kommer lära mig skejta.
Det förra året gick också fort och jag har inte haft tid att sammanfatta det ännu. Men det hör ju årstiden till. Så jag gör ett försök, helt utan inbördes ordning och med många utelämnade toppar.
Den bästa musiken:
Florence Valentin - Pokerkväll i Vårby Gård
Band of Horses - The General Specific
Peter Jöback - Stockholm i Natt
Jens Lekman - Kanske Ar Jag Kar I Dig
Maskinen - Alla som inte dansar är våldtäktsmän
The Tough Alliance - Looking For Gold
Säkert! - Och jag grät mig till sömns efter alla dar
Sugababes - About You Now
Sahara Hotnights - Getting Away With Murder
Jonathan Richman live på Debaser Medis
De bästa filmerna:
Juno (Mest feel good)
No Country For Old Men (Mörkast)
Death Proof (Bästa slut)
The Darjeeling Limited (Finaste)
Superbad (Roligast)
Den bästa teven:
Big Love
Boston Tea Party
Studio 60 On The Sunset Strip
Ja, jag följer Idol, men låt oss inte hänga upp oss på det. Titta istället på den här bilden från Expressen. Är det bara jag som tycker Daniel är mycket lik en South Park-karaktär?
Ja, fler än någonsin flyttar nu till Nyköping en timme söder om Stockholm. Anledningen? Kommunens senaste reklamkampanj. En mer attraktiv annons har sällan setts till. Något bättre sätt att locka potentiella villaköpare har inte skådats tidigare.
Reklamplakaten är uppsatta i tunnelbanan och drar samtliga resenärers blickar till sig som en ny Springsteen-skiva gör rockrecensenters. På bilden står en nöjd människa, en man som är närmare fyrtio. Det är en trovärdig man vars omdöme vi alla litar på. Mannen bor i Nyköping. Budskapet är underförstått och enkelt. Om den här mannen vill bo i Nyköping, då vill du också bo i Nyköping.
Mannen är Mathias Andersson från tv 3:s Lyxfällan.
Nu tar Jakt & Fiske-producenten Titan sin idé till nästa nivå genom att köpa sajten Min jakt rapporterar Resumé. Det är ganska stort. Jakt och fiske har alltid varit ett riktigt höjdarprogram och till exempel ett av de program där Per Morbergs karriär tog nyfart. Vem kan glömma de oförglömliga bilder när han stryker sitt nyskjutna bytes blod i pannan och stirrar med sina känslokalla Gary Busey-ögon rakt in i kameralinsen.
Sajten är en bilddagbok för jägare men har, av någon outgrundlig anledning, aldrig riktigt fått samma genomslag som bilddagboken. Detta trots att det går att betygsätta bilderna från jägarnas alla byten. Titan har för avsikt att göra webb-tv av sidan.
Det hela är självklart lite småvidrigt för de känsliga men fiskedelen har alltid varit programmets stora dragplåster, inte lite tack vare den mycket sympatiske William Moberg-Faulds.
Nu väntar vi alltså ivrigt på Mittfiske.se.
Visst var det väl skönt att få se Fredrik & Filip återfå sin värdighet ikväll. Och så fantastiskt att få se dem på bästa Kenny vs. Spenny-manér göra varandra till åtlöje. Till exempel var det väl roligt att se Fredrik vrida på sig när han inte kände igen lunchgumman som serverat honom 400 gånger.
Dessutom är humor kanske som bäst när den är lärorik på samma gång. Autister har vi visserligen sett ganska mycket på tv och inte är de så jävla fascinerande egentligen? Jag måste även tillstå att jag var minst lika imponerad av Filips Stockholmstolkning som Wiltshires.
Sedan var det en väldigt charmig fysiker de hittat i Patrik. Nog var hans smörgåsredovisning en av programmets höjdpunkter.
Om de bara lade ner Myggan snart skulle lyckan vara gjord.
Men vad hade någon förväntat sig? Redan när Filip och Fredrik avslöjat att de tänkte göra en tecknad serie förstod väl de flesta att det skulle bli katastrof. Någonstans där under all förutsägbarhet och simplicitet skönjdes en svag strimma av deras unika humor. Men aldrig någonsin under premiären lyckades den tränga igenom den fruktansvärda ytan som stank av ruttna skämt. Jag är övertygad om att den inte kommer tränga igenom under hela säsongen. Bengt Magnusson som hostar slem och tar Tone på brösten? Kom IGEN!
Pojkarna gjorde till och med det oförlåtliga misstaget att försöka vinna skratt på lustiga dialekter. När ska eländet ta slut, kved jag inombords under hela halvtimmen.
Boston Tea Party däremot kan säkert bli jättetrevligt. Det är ju live och ocensurerade som radarparet kommer till sin rätt. Dessutom för titeln genast tankarna till gamla Colonization, nörd någon?
För tillfället lever jag ett något kulturfattigt liv. Jag försöker påbörja en genomgång av säsong ett av Big Love men har bara hunnit se halva första avsnittet. För att hinna ifatt Flight of the Conchords har jag fortfarande elva avsnitt kvar. Sedan jag läst ut Harry Potter har jag inte rört en bok. Senaste biofilmen var På smällen. Det här är vad jobbet gör med dig. Allt som hinns med är en matt stund framför ett gäng talanglösa idol-wannabees som skämmer ut sig kväll efter kväll. Peter, Daniel och Kishti heter de.
Och inte nog med att skräpkulturen tränger ut finkulturen. Den tränger även ut skräpkulturen genom att krocka med Top Model 8 varje kväll. Nu upptäcker jag ovanpå min dvd-spelare D.A. Pennebakers Don't Look Back som jag köpte för flera veckor sen och ännu inte hunnit stoppa i spelaren.
På osedd dvd har jag för övrigt Arrested Development, Undeclared, Annually Retentive, amerikanska The Office och Star Trek säsong två att se på. Är det såhär det ska vara att jobba? Jag är tveksam. Imorgon är det premiär för ett nytt program på Tv 8. Metro Teknik heter det och där kan man få se merparten av mina kollegor.
Det blev lite stressigt till Hammersmith men till slut kom vi dit och anslöt oss till den förväntansfulla skaran utanför.
Jag ser kanske inte jätteglad ut, men det var jag. Förmannen Robin Ince var mer underhållande än Lenny Norman när Eddie Izzard uppträder på Cirkus, men kunde naturligtvis inte mäta sig med kvällens huvudattraktion. Men hur ska han kunna göra det när Ricky låter ledmotivet ur Fame ljuda ur högtalarna minuterna innan han äntrar scenen ur en rökfylld ridå, iförd kungakrona och mantel.
Framför en fond som skulle göra självaste Hives avundsjuka har han innan showen är över hunnit diskutera Hitler, varför man inte ska fråga våldäktsoffer om priset för en svarttaxi, hur kroniskt trötthetssyndrom är ett annat ord för lathet och att han vägrar göra välgörenhet för överviktiga människor (it's not a disease).
Men han gör det på det där icke-upprörande sättet som bara Ricky Gervais behärskar. Han kan konsten att bryta mot alla tabu därför att han menar det han säger, och samtidigt inte. Showen är slut alldeles för fort, och tur är det väl att det snart är jul och tid för Extras - Christmas Special.
Det var nu kanske en vecka sedan jag såg sista avsnittet av Studio 60 on the Sunset Strip. Jag plöjde hela serien på bara några dagar och vilken serie det var. Visserligen fanns det avsnitt som inte var några höjdare, men när de var bra så var de bra. Slutet blev något utdraget men i övrigt lika briljant som de vassaste dueller mellan Matt och Harriet. Bradley Whitford är helt fantastisk som Danny och någon gång blir jag kanske tvungen att gå tillbaks lite i tv-historien för att se Vita Huset.
Dessvärre lämnar serien några lösa trådar, med all sannolikhet beroende på att den skrotades efter bara en säsong. Men vad hände exempelvis med Vanity Fair-storyn, en liten uppföljning hade varit trevlig och inte helt omöjlig att göra plats åt i det långdragna slutdramat. Och Darius bara försvann i en av de mest meningslösa birollerna någonsin.
Idag råkade jag dock se lite av ett klassiskt Friendsavsnitt på tv, det när Joey och Chandler i en frågetävling ledd av Ross vinner Monicas och Rachels lägenhet. Och tro mig, finns det någon serie jag inte klarar av så är det Friends. Det finns få serier som är lika överskattade, möjligtvis skulle Scrubs kvalificera sig, men det var omöjligt att inte se på Matthew Perry med nya ögon efter hans enastående prestation i Studio 60. Ändå spelar han fortfarande samma roll som alltid.
Under några dagar har jag besök från Halmstad, Per och Benne är här. För tillfället lär de sig allt om celluliter, botox, tandblekning och solbrännor av Oprahs husläkare.
Jag måste kommentera Florence Valentins framträdande på Skansen igår som naturligtvis var helt fantastiskt. Och det var ett stort ögonblick när Love i en minikupp outade Karl Gerhard som klassförrädare. Det var lika stort som när Lukas Moodysson, långt innan han blev den pretentiösa fjant han är idag, gav hela svenska filmetablissemanget fingret, iförd björnöron på Guldbaggegalan. Det var lika stort som när John Lennon 1963, inför Twist and Shout, bad publiken på de billiga platserna att klappa med, och resten att skaka med sina juveler.
Alla jobbar och sliter eller är ute och reser men själv är jag fast på Gärdet med mitt eviga blickande mot stjärnorna. Här avnjuter jag födelsedagspresenterna som anlände på posten i dagarna. Just nu betar jag av första säsongen av Frasier, och de inledande avsnitten är, minst sagt, gripande.
Relationen mellan Frasier och just inflyttade pappa Marty är spänd och lockar till både skratt och tårar i nästan varje avsnitt. Dessutom avfyrar Niles och Frasier fantastiska kvickhetsdueller i varje scen de sammanförs. Redan i pilotavsnittet levereras följande guldkorn under deras första möte:
Niles pratar på om en tvist med sin trädgårdsmästare och avslutar:Ja, så fortsätter dom och jag skrattar högt med mitt glas rödtjut framför TV:n. Jag var tvungen att dricka lite vin till den italienska tomatsåsen jag puttrat på spisen under större delen av förmiddagen. Det mesta av den åt jag upp, resten befläckar min t-shirt.
Niles: Tell me you would have handled it any differently, Frasier?
Frasier (som står lutad över en tidning, tittar upp): Oh, I'm sorry Niles, I didn't realize you had stopped talking..
(POW!)
Niles: You haven't heard a word I've said
Fraiser: Niles, you're a psychiatrist. You know what it's like listening to people prattling on endlessly about their mundane lives.
(BAP!)
Niles: Touché. And on that subject, I heard your show today.
(WHAMM!)
Frasier: And...?
Niles: You know what I think about pop-psychiatry.
Frasier: Yes, I know what you think about everything. When was the last time you had an unexpressed thought?
Niles (kallt leende): I'm having one now.
(SMASH!!)
Om bara några timmar ska jag bege mig till Gärdet och hem till en främmande människa för att provligga hans säng. Såhär lät det på telefon igår:
Sängperson: Jag jobbar ju mellan nio och sex..
Aron: Okej, men då kanske jag kan komma lite efter sex?
SP: Nej, vet du hur vi gör, alltså, mellan sju och åtta brukar jag se på Cops.
A: Oookeej..
SP: Jag tycker bara det är så kul att se folk få stryk på teve, haha!
A: (nervöst skratt)
SP: Jake är helt fantastiskt bra alltså. Men du skulle kanske kunna komma vid åtta då?
A: (svälj) Javisst.
----------
Dagens Håkan är Nina Simone - Do What You Gotta Do:
I've loved you better than your own kin didBrännö Serenad:
from the very start. It's my own fault
what happens to my heart
You see I've always known you'd go..
Det är mitt eget felFortfarande över Isley Brothers stråkar.
vad som än händer med mitt hjärta
För jag har alltid vetat att du inte skulle stanna (stanna)
Jag bloggar alldeles för mycket om Veronica Mars tror jag, det verkar vara en serie för små flickor. Men, jag upptäckte, alldeles för sent, att dubbelavsnittet jag såg idag var säsongens, och förmodligen seriens, sista. Jag tänkte redan innan jag började titta att eftersom det är ett dubbelavsnitt lär det ju vara det sista. Men inte då, jag tittade på det och mot slutet var det helt uppenbart för mig att del 23 och 24 skulle dyka upp nästa respektive nästnästa vecka. Men ack vad jag bedrog mig.
Det här var alltså vad vi får? Jag fattar ingenting. Efter att ha sett hela Day Break var jag inne på Weird Science och läste om Kjells åsikter om sista avsnittet och förundrades över hur han inte verkade ha förstått någonting av upplösningen. Jag skrattade lite inombords och var nöjd över att jag minsann förstod. Det skrattet har nu fastnat i halsen.
Hur kunde detta vara slutet på Veronica Mars? Vi fick ju inte veta någonting. Logan spöade upp en skolkamrat med maffiakopplingar och ursäktade sig med sarkastisk uppriktighet till Piz? Jake Kane är tillbaka, och har skägg? Keith kommer förlora valet igen? Jag förstår ingenting.
Jag har inte aktiverat mig idag. Jag har inte gjort den där reporterintervjun som jag eventuellt skulle genomföra. Istället har jag, sedan jag kom hem igår vid fem, sett färdigt på hela Day Break, det var fem avsnitt, samt de två senaste Veronica Mars. Jag fick lov att ta ett avbrott för att se sista kvarten av Blast from the Past. Jag har inte ätit, men jag har duschat. En viss tid har ägnats åt denna sida (framför allt är de filmer som lagts upp av kerpital väldigt kul).
Detta innebär att jag till viss del ställt om dygnet. När jag blev klar med Day Break inatt vid tre, eller var det fyra, tvingades jag stänga till fönstret ordentligt för att slippa höra fågelkvittret utanför. Jag hatar de där vårfåglarna som tjuter hela natten. Som tur är ingår jag i "sena" gruppen imorgon och behöver inte vara i skolan förräns klockan tio.
Jag måste äta.
Inte har jag fått mycket nyttigt gjort idag. Några crêpes blev det, med köttfärs och spenat. Och enligt receptionisten får jag nu alltså inte frysa de som blev över. Då får jag cancer.
På fredag sker det vi alla väntat på, det stora bröllopet. Men redan imorgon går tåget ner mot havet, Varberg och fästningen. Jag har haft en bantperiod inför denna festlighet i hopp om att tillfälle ska ges för ordentlig frossa där. Jag hoppas på någon typ av buffé, uppföljd av en fet och gräddig bröllopstårta.
Frossan tjuvstartade dock redan igår, med öl och b-sås-pizza. Men eftersom kvällen även innehöll boccia (förlust), kubb (seger), drakflygning (briljering) och dans, dans, dans (hits) hoppas jag att det jämnade ut sig lagom till tolvslaget.
----------
Fick tag på det senaste Entourage i HD och nog var det skillnad. Skärpan i bilden var dock inte det enda som bländade mig. Det var ett högklassigt avsnitt och det märks att vi närmar oss säsongsavslutning. Frågan är bara hur Johnny Dramas slutscen skall toppas. Bättre än så blir det knappast.
Det var då bantningskuren inför vårens bröllop sprack. Mitt fall blev en påse chips, en flaska Trocadero, jordgubbsmousse och pannkakstårta. Ida anlände redan i torsdags och gav mig en present i form av en form. Den har i helgen använts till såväl lasagne som crêpes, båda väldigt lyckade. Det var dessa måltider som fick garneras med diverse desserter. Och nu minns jag plötsligt den där Djurgårdsglassen med pekannötter vi delade på som var den riktiga början på min dietbrottskarriär. Nåja, jag har åtminstone några dagar på mig att promenera bort några hekton, det får väl bli en veg-buffé för 30 kronor till lunch i veckan.
Och vi hade faktiskt lite att fira i helgen, ett sorts ettårsjubileum kombinerat med den nya lägenheten jag skrev kontrakt på i fredags, och så helgens höjdpunkt, Eurovision Song Contest. Jag blir alltid lika förbannad av tanken på melodifestival och vill genast springa och gömma mig. Men som ena halvan av ett älskande par blir dessa svenska, och i detta fall till och med europeiska, folkfester ett nödvändigt ont. Luuk och sidekick var faktiskt stundtals oerhört underhållande och höll mig kvar framför teven, även om jag allvarligt övervägde att lämna rummet när Ukraina gjorde narr av allt som heter musik, eller humor för den delen.
Idag var jag sedan på upptäcksfärd i min nya stadsdel, Ladugårdsgärdet. Och vilket fantastiskt område det är. Stadsplaneringen är fenomenal och husen avlöser varandra längs de kringlande kullerstensgatorna. Jorå, där skulle man bo.
Äntligen är hon tillbaka efter ett av USA:s sedvanligt märkliga uppehåll. Är det någon som har någon koll på hur amerikanarnas teve-kalendrar fungerar egentligen? Säsong tre av Veronica Mars har verkligen inte hållit samma höga klass som ettan och tvåan och en säsong med Veronica som nybliven FBI-agent, vilket vissa fans skvallrat och skrikit om, hade då jag välkomnat.
Det blev en riktig kärleksupplösning till toner av Phoenix Rally som var ganska lyckad. Därtill levererades några flirtar med Big Lebowski som kommit att bli en återkommande referens. Pulp Fiction-spoofen med paintball-geväret blev dock lite för mycket för mig. Och på tal om referenser ser jag verkligen fram emot nästa veckas Debasement Tapes, en klockren parafrasering av Bob Dylan och The Bands magnifika The Basement Tapes.
Frågan är nu: Om detta blir sista säsongen, hur ska manusförfattarna knyta ihop säcken på ett snyggt sätt? Det verkar inte bli något mer stort mysterium hur som helst eftersom inget presenterades i veckans avsnitt och de redan avverkat två stycken den här säsongen.
Min sjukdom har bestulit mig på nattsömnen. Det blev till att ligga och vrida sig och jag känner mig således inte direkt utvilad. Möjligtvis får jag skylla mig lite själv för att jag igårkväll var tvungen att klämma i mig senaste Entourage. Och om jag inte blivit riktigt övertygad av de två första avsnitten sedan uppehållet så blev jag det nu. Aris känsloutflykter när han räddade Lloyd från prostitution i förra avsnittet var visserligen en höjdare men veckans desperata terapi-behov för detta tillstånd slog rekordet.
Nu är jag i akut behov av frukost, morgonduschen gjorde susen för min hygien men var desto mindre hjälpsam för mitt sjuktillstånd. Jag bävar därmed lite inför kvällens sunkhaksrep runt Fridhemsplan. Det är ett typiskt sånt där rep som ska bli jättekul att göra, framförallt för att höra Fruktkepsens träffande iakttagelser och Receptionistens ärtiga utbringade av skålar. Nu kanske jag inte ens kan följa med. Livet är bra orättvist, jag hoppas bara att jag hinner bli kry till helgens svensexa.
