Idol-Cartman

Ja, jag följer Idol, men låt oss inte hänga upp oss på det. Titta istället på den här bilden från Expressen. Är det bara jag som tycker Daniel är mycket lik en South Park-karaktär?

Mer musik

Det här ska ju inte vara en blogg bara för musiken men jag tycker ändå det är min plikt att upplysa om när jag gjort en ny låt. Det har jag nu, och fort gick det, men så är den ganska kort också. Som vanligt finns den på Myspace och Facebook (där dessutom de som valt att bli fans redan fått den här information, missa inte chansen, bli även du ett fan redan idag!)

Musik

Ladda hem från Myspace

Bli fan på Facebook

Någon sorts gräns...

...känns det som att jag passerat när jag sitter här hemma en fredagskväll och lyssnar på Ulf Lundells Ripp Rapp, och tycker det är så jävla bra.

Jag borde inte dricka mera, det gör mig svag och sensuell,
Inte en gång till i fällan, inte ikväll.

Skate

Har spelat en hel del Skate hos bror och insåg att jag var tvungen att skaffa det själv. Eftersom jag tyvärr bara sitter på en Ps2 och det inte finns tillgängligt fick jag lov att istället nöja mig med Tony Hawks Proving Ground. Efter att ha kollat en recension på nätet blev jag ändå övertygad om att detta till och med kunde vara roligare. Det visade sig senare vara skitdåligt.

Men ovetandes om detta gick jag bestämt till Webhallen på release-dagen igår men ack, de hade inte fått in det. Istället styrde jag kosan mot Gallerian och EB Games där de glatt meddelade att de fått in spelet och det kunde bli mitt för 450 spänn. Jag pungade gladeligen ut. Som jag tryckte in min pinkod i kortläsaren frågade tjejen i kassan:
– Skejtar du?
– Eh, nja, nej det gör jag inte.
– Okej. Du får en skateboard på köpet annars...
– Oj.

Så nu är jag inte bara ägare av ett tråkigt spel utan även av en bräda och därmed en blivande skejtare. Jag skulle vilja hävda att Aron och skating passar varandra som handen i handsken.

DN-mannen

Alltför många nätter har du väckt mig med dina nattliga besök. Förut gjorde du aldrig såhär. Då var du smidig och tyst. Du placerade försiktigt de nypressade sidorna i mitt brevinkast utan att göra minsta väsen ifrån dig. Vad har fått dig att nu plötsligt våldsamt och med ovarlig bestämdhet smälla in de kilotunga bilagorna genom dörren?

Är det något jag gjort fel? Har jag inte tillräckligt visat uppskattning för din återkommande nattvisit? Har jag glömt din namnsdag, födelsedag?

Jag behöver min sömn för att orka med de långa dagarna. Ofta går jag och lägger mig sent och då blir det ännu viktigare för mig att slippa väckas mitt i natten. Ärligt talat tycker jag det är lite otrevligt, taktlöst rent ut sagt. Vad ger dig rätten att störa min sömn? Vem fan tror du att du är som så oberört kan kränka mig natt efter natt? NOG, säger jag och sätter ner foten i protest.

Matlåda

Det börjar bli uppenbart att jag behöver någon sorts system för mina matlådor. För säkert femte gången har jag idag glömt lunchen i kylskåpet därhemma och blir tvungen att äta ute. I onödan kokade jag ris sent igårkväll till en överbliven stroganoff och förberedde allt i en trevlig plastlåda.

Ikväll kan jag inte äta den eftersom jag väntar besök och glömmer jag den imorgon är det kört. KÖRT I tell you.

I'm coming down

Så är det. Det börjar tjockna till i halsen. Någonstans på gommen, det är svårt att lokalisera med tungan som enda hjälp, har jag en irritation. Jag trodde den försvann igår men idag har den retat mig hela långa dagen.

Detta sammanfaller märkligt nog med att jag köpt ett paket juice. Sammanträffande någon? Skulle inte tro det. C-vitamin ska, enligt ryktet, hjälpa mot förkylningar men på mig har det, vid upprepade tillfällen bör tilläggas, haft motsatt effekt.

Ändå ramlar jag i fällan gång på gång. Juicen ser så lockande ut där inne i köpcentret och slinker ner, både i varukorgen och min hals, utan problem eller eftertanke. Sedan är skadan skedd. Dagen efter vaknar jag oundvikligen med munklåda och halsförtjockning.

På jobbet var det vaccination mot influensa förra veckan. Jag avstod eftersom det är för gamla människor, själv är jag ung och frisk. Men naturligtvis skall jag så drabbas bara några få dagar senare, naturligtvis!

Ett insjunknande är på väg men jag välkomnar det. Jag har mött det förut, åh så många gånger. Jag skrattar åt det vid det här laget, HA!

Citationstecken är det nya särskrivning

Det finns bloggar om det mesta. En av de bättre upptäckte jag precis häromdagen, bloggen om onödiga citationstecken.
Den blir efter bara några få inlägg en klassiker. Det är intressant hur människor så kan missuppfatta och överanvända ett enkelt tecken och för ju ganska fort tankarna till skrivihop.nu även om de här bilderna med god marginal överträffar skum tomte.

I övrigt har jag rest till Dalarna för en weekend i ursvensk omgivning. Här är det kallt som vanligt.

Om dig nu

Det går att diskutera existensen av en genomgående kvalité i Sugababes samlade alster men det där med hits har de alltid behärskat. Redan i första singeln Overload skönjdes en viss önskan att skilja sig från slentrianmängden av slarvig radiopop. Men ett gigantiskt credd-genomslag fick de nog först med Richard X-samarbetet Freak Like Me.

Det var då ingen mindre än självaste Bobby Gillespie gick ut och hyllade det Gary Numan-samplande underverket. Själva förklarade tjejerna i en Sonic-intervju att det gjorde dem glada, men att de inte hade en aning om vem Bobby Gillespie är. En kommentar som skulle betraktats som Tough Alliance-kaxig om den kommit från ett något mer utstuderat band.

Själv har jag följt dem genom vått och torrt, om än på ett visst säkerhetsavstånd. Freak Like Me:s uppföljare Round Round gillade jag minst lika bra. Efter ett tag släppte de nästa bomb med Hole In The Head.

Push The Button spelade jag så fort jag fick tillfälle för både mer och mindre uppskattande åhörare. Och så sent som i måndags föll jag pladask för deras senaste pärla, About You Now.
Precis som Keisha Buchanan är gruppens enda fasta punkt kommer Sugababes länge till vara den enda garanterade hitleverantören bland allt radioskräp.

En förhandslyssning

Den första praktiklönen brändes direkt. Den brändes på en bas, ett externt ljudkort, en mikrofon med stativ och lite sladdar. Sedan dess har jag pulat, på de små lediga stunder jag haft, för att spela in. Allt är långt ifrån färdigt, det låter inte fantastiskt och är ett work-in-progress. Men för de intresserade kommmer här ett litet smakprov av vad som inom en förhoppningsvis snar framtid kommer att dyka upp på en myspace-sida nära dig. Lite av ett unikt tillfälle ni erbjuds kära läsare.



Spela gärna högt.

PS. Genom att klicka på låttiteln kan du ladda hem låten.

Darth Vader's got the blues

Rekordmånga flyttar till Nyköping

Ja, fler än någonsin flyttar nu till Nyköping en timme söder om Stockholm. Anledningen? Kommunens senaste reklamkampanj. En mer attraktiv annons har sällan setts till. Något bättre sätt att locka potentiella villaköpare har inte skådats tidigare.

Reklamplakaten är uppsatta i tunnelbanan och drar samtliga resenärers blickar till sig som en ny Springsteen-skiva gör rockrecensenters. På bilden står en nöjd människa, en man som är närmare fyrtio. Det är en trovärdig man vars omdöme vi alla litar på. Mannen bor i Nyköping. Budskapet är underförstått och enkelt. Om den här mannen vill bo i Nyköping, då vill du också bo i Nyköping.

Mannen är Mathias Andersson från tv 3:s Lyxfällan.

På jakt

Nu tar Jakt & Fiske-producenten Titan sin idé till nästa nivå genom att köpa sajten Min jakt rapporterar Resumé. Det är ganska stort. Jakt och fiske har alltid varit ett riktigt höjdarprogram och till exempel ett av de program där Per Morbergs karriär tog nyfart. Vem kan glömma de oförglömliga bilder när han stryker sitt nyskjutna bytes blod i pannan och stirrar med sina känslokalla Gary Busey-ögon rakt in i kameralinsen.

Sajten är en bilddagbok för jägare men har, av någon outgrundlig anledning, aldrig riktigt fått samma genomslag som bilddagboken. Detta trots att det går att betygsätta bilderna från jägarnas alla byten. Titan har för avsikt att göra webb-tv av sidan.

Det hela är självklart lite småvidrigt för de känsliga men fiskedelen har alltid varit programmets stora dragplåster, inte lite tack vare den mycket sympatiske William Moberg-Faulds.


Nu väntar vi alltså ivrigt på Mittfiske.se.

Jag säger som Peter Jihde

Visst var det väl skönt att få se Fredrik & Filip återfå sin värdighet ikväll. Och så fantastiskt att få se dem på bästa Kenny vs. Spenny-manér göra varandra till åtlöje. Till exempel var det väl roligt att se Fredrik vrida på sig när han inte kände igen lunchgumman som serverat honom 400 gånger.

Dessutom är humor kanske som bäst när den är lärorik på samma gång. Autister har vi visserligen sett ganska mycket på tv och inte är de så jävla fascinerande egentligen? Jag måste även tillstå att jag var minst lika imponerad av Filips Stockholmstolkning som Wiltshires.

Sedan var det en väldigt charmig fysiker de hittat i Patrik. Nog var hans smörgåsredovisning en av programmets höjdpunkter.

Om de bara lade ner Myggan snart skulle lyckan vara gjord.

Grimsta IP

Nu har jag varit på två hela HBK-matcher på en säsong vilket är ett personligt rekord och slår fjolårets med precis en match. Granted, förra årets match var en svenska cupen-match så på sätt och vis slås det rekordet egentligen med två matcher.

Hur som helst värmde gårdagens match mot BP inte lika mycket som vinsten mot Hammarby på Söderstadion. Visserligen var Grimsta IP en fantastisk arena, om än något kylig men 1-1 var det inte riktigt värt. Nu finns det förmodligen inga chanser kvar för HBK i år.

På kvällen var jag fortfarande bakis och kunde inte med att ta mig någon annanstans än på bio med bror. Det var Superbad som verkligen var supergrym och Apatow-gänget har gjort det igen. Michael Cera är ännu bättre än i Arrested Development och Jonah Hill får ta mycket mer plats än i På smällen.


Men vad som lyfter filmen det där extra snäppet är ett fantastiskt soundtrack som andas av sjuttiotalets soul och funk. Det och modern komedis största löfte, Seth Rogen såklart.

Myggan - värsta skiten

Men vad hade någon förväntat sig? Redan när Filip och Fredrik avslöjat att de tänkte göra en tecknad serie förstod väl de flesta att det skulle bli katastrof. Någonstans där under all förutsägbarhet och simplicitet skönjdes en svag strimma av deras unika humor. Men aldrig någonsin under premiären lyckades den tränga igenom den fruktansvärda ytan som stank av ruttna skämt. Jag är övertygad om att den inte kommer tränga igenom under hela säsongen. Bengt Magnusson som hostar slem och tar Tone på brösten? Kom IGEN!

Pojkarna gjorde till och med det oförlåtliga misstaget att försöka vinna skratt på lustiga dialekter. När ska eländet ta slut, kved jag inombords under hela halvtimmen.

Boston Tea Party däremot kan säkert bli jättetrevligt. Det är ju live och ocensurerade som radarparet kommer till sin rätt. Dessutom för titeln genast tankarna till gamla Colonization, nörd någon?

Vikten av en tvättid

Många har svårt att förstå hur viktig en tvättid kan vara. En tvättid kan göra eller förstöra en kväll, en vecka eller hela ditt liv.

När du har en bokad tvättid är det mycket viktigt att du inte kommer försent. För om du kommer försent, har du förlorat chansen att tvätta på upp till några veckor. Om du kommer försent är det alltid någon annan som tar din tid. Det finns alltid någon som gör allt för att ta din tvättid. Har du inte ett elektroniskt låssystem till din tvättstuga kan människor till exempel kasta ut din tvätt för att ta din tvättid. Det är i sådana fall mycket viktigt att då och då titta till din tvätt, så att du vid dessa tvättattacker kan kasta ut din motståndares tvätt.

När du har ett elektroniskt låssystem till din tvättstuga är det mycket viktigt att du inte glömmer bort din tvättid. Då kan det nämligen gå så illa att du helt plötsligt inte längre kommer åt din tvätt. Tvättiden tar slut, någon annans tvättid tar vid vilket gör att din låsbricka inte längre fungerar till tvättstugan och vips står du utan din tvätt. Det var de Cheap Monday-jeansen.

På helgerna kan du inte tvätta. Då har du annat för dig och alla tvättider är dessutom uppbokade. På morgonen kan du inte tvätta för då öppnar tvättstugan försent och du måste till jobbet. På dagen kan du inte tvätta för då jobbar du. På kvällen kan du tvätta ibland, vissa kvällar.

Det är mycket svårt att hitta en tid som passar för tvätt och det är inte roligt att tvätta. Om du hela tiden ursäktar dig från saker för att du måste tvätta kanske folk tror att du tycker det är roligt att tvätta men det är det inte. Detta gör att du ibland faktiskt hoppar över tvättider. "Jag behöver inte tvätta riktigt ännu", tänker du men det är fel. Du behöver alltid tvätta. Nu får du på grund av ditt högmod gå en vecka i vrängda, återanvända reservkalsonger.

Tänk på tvättiden, så att du helgar den.

Förbannade dvd-spelare

Sedan jag införskaffat en ny hyllkombination för min tv har min dvd-spelare genast börja trilskas. Vad ska han med en dvd-spelare till, undrar kanske du, det är ju ändå 2000-talet? Faktum är att jag själv börjar undra.

Till att börja med finns det ingen plats för skiten. Under tv:n finns ett litet fack som ser ut att passa alldeles ypperligt för en dvd-spelare. Tyvärr rymmer facket inte mer än förstärkaren, sedan tar det stopp.

När jag sedan försöker placera om dvd-spelaren till ett annan plats, ovanpå en av hyllorna i kombinationen får jag kämpa i ungefär en kvart med att koppla in spelaren i nämnda förstärkare och tv:n. Efter all möda visar det sig att nätsladden inte når eluttaget. Varför köper han en hyllkombination som inte går att kombinera med hans behov? Faktum är att jag själv börjar undra.

Skansen stod stilla

På allsångsscenen stod en beundransvärt anspråkslös Andreas Mattson och en sedvanligt utspökad Niclas Frisk. Tillsammans skulle de ackompanjera Peter Jöback på hans senaste singel Stockholm i natt. En våg av tystnad spred sig över publikhavet när han tog ton.

Många är vi som hört Andreas Mattsons självbetitlade soloalbum och veknat vid hans sköra vördnadsfulla låtsnickeri. Men att ett samarbete med Peter Jöback skulle ge ett så fulländat kärleksbarn som Stockholm i natt överraskar.

Jag har alltid varit svag för Orups Stockholm och kan i sentimentala stunder hålla den som en av Sveriges bästa stadsskildringar. Men textrader som:

Jag ser Strandvägen sträcka sig mätt och nöjd.
Jag ser blåljusen flimra på Söders höjder.
Jag vill bara gråta så vackert är Stockholm i natt.
Jag ser smutsen och mörkret i Gamla stan.
Känner doften av rädsla från Stureplan.
Och jag vill bara gråta så vackert är Stockholm i natt.

tvingar nästan in Orups låt i skamvrån.

George Clooney

Kan man göra något annat än att gilla honom? Inte minst för hans porträttlikhet med dåtidens storheter.

Dessutom hans lediga sätt att hantera pressen. Eller hans förmåga att växla från übercool (From Dusk Till Dawn, Ocean's Eleven), till seriös (Good Night, and Good Luck, Syriana) och slutligen fullkomlig fåntratt (Intolerable Cruelty, O Brother, Where Art Thou?).

Just Intolerable Cruelty är en personlig favorit. Den ansågs av vissa som något kommersiell för att vara en bröderna Coen-film när den först kom. Såhär i efterhand hoppas jag dock att alla förstår dess Coen-typiska smarthet som gör att den, för mig, hamnar nästan i klass med The Big Lebowski. Bara själva idéen med en skilsmässoadvokat som blir kär i en mansslukande golddigger är briljant nog för att det ska räcka och bli över. Sedan är utförandet genialt med klassiska biroller som den eviga ass-nailern Gus Petch, överraskningsvittnet Heinz, the Baron Krauss von Espy eller poolkillen Ollie som så olyckligt döpt sin firma "Ollie'll fix it!"

Ingresser

Avstängde Expressen-reportern gästade Metro för lära ut journalistik. Under en miniutbildning lät Niklas Svensson Metro-journalisterna skriva ingresser till hans egna artiklar.

En timme idag gick åt till att lära sig konsten att skriva kärnfulla, skojiga och intresseväckande ingresser. Ingresser är det nya nedryckare på Metro. Och Per Gunne var inte nöjd med de första trevande försöken. Vi på Metro Teknik är fortfarande förskonade från de fetade inledningarnas värld, men kanske kommer de drabba oss inom en snar framtid. Fast inte skulle väl det vara så illa, ungefär halva tiden på JMK har väl gått åt till just detta.

Tråkigt att Nikas inte istället lärde oss införskaffa hemliga lösenord och spionera på våra kära riksdagspartistrategier.

En rolig gammal "Hallå där MUF-ordförande Fredrik Reinfeldt" visade han oss dock. Där den lille Alfons Åberg ville se en borgelig regeringen med ungt blod och färre miljonärer. Hur gick det med de planerna?

Olivolja gör allt lite godare

För tillfället lever jag ett något kulturfattigt liv. Jag försöker påbörja en genomgång av säsong ett av Big Love men har bara hunnit se halva första avsnittet. För att hinna ifatt Flight of the Conchords har jag fortfarande elva avsnitt kvar. Sedan jag läst ut Harry Potter har jag inte rört en bok. Senaste biofilmen var På smällen. Det här är vad jobbet gör med dig. Allt som hinns med är en matt stund framför ett gäng talanglösa idol-wannabees som skämmer ut sig kväll efter kväll. Peter, Daniel och Kishti heter de.

Och inte nog med att skräpkulturen tränger ut finkulturen. Den tränger även ut skräpkulturen genom att krocka med Top Model 8 varje kväll. Nu upptäcker jag ovanpå min dvd-spelare D.A. Pennebakers Don't Look Back som jag köpte för flera veckor sen och ännu inte hunnit stoppa i spelaren.

På osedd dvd har jag för övrigt Arrested Development, Undeclared, Annually Retentive, amerikanska The Office och Star Trek säsong två att se på. Är det såhär det ska vara att jobba? Jag är tveksam. Imorgon är det premiär för ett nytt program på Tv 8. Metro Teknik heter det och där kan man få se merparten av mina kollegor.

Bildtung blogg

Att sitta och försöka få tag på Maud Olofsson och Lars Leijonborg har förgyllt min sena eftermiddag. Att inte ha fått tag på någon av dem bekommer mig inte särskilt. Den senare har redan fått tillräckligt med utrymme i nästa Metro Teknik tack vare en kollegas intervju.

När jag laddade över bilder från London upptäckte jag att kameran min var otömd på bilder som genast förde tankarna till fina tider.

Kräftupplägg

Kisshund

Båten

Feta hundar

Berömmelse

Det blev lite stressigt till Hammersmith men till slut kom vi dit och anslöt oss till den förväntansfulla skaran utanför.


Jag ser kanske inte jätteglad ut, men det var jag. Förmannen Robin Ince var mer underhållande än Lenny Norman när Eddie Izzard uppträder på Cirkus, men kunde naturligtvis inte mäta sig med kvällens huvudattraktion. Men hur ska han kunna göra det när Ricky låter ledmotivet ur Fame ljuda ur högtalarna minuterna innan han äntrar scenen ur en rökfylld ridå, iförd kungakrona och mantel.


Framför en fond som skulle göra självaste Hives avundsjuka har han innan showen är över hunnit diskutera Hitler, varför man inte ska fråga våldäktsoffer om priset för en svarttaxi, hur kroniskt trötthetssyndrom är ett annat ord för lathet och att han vägrar göra välgörenhet för överviktiga människor (it's not a disease).


Men han gör det på det där icke-upprörande sättet som bara Ricky Gervais behärskar. Han kan konsten att bryta mot alla tabu därför att han menar det han säger, och samtidigt inte. Showen är slut alldeles för fort, och tur är det väl att det snart är jul och tid för Extras - Christmas Special.

Apple och så...

Sitter på Apple Store i London i väntan på kvällens evenemang. Dessvärre har de inget provexemplar av nya iPod Touch inne så jag får väl helt enkelt hålla mig ett tag till. Däremot har de senaste Nanon och iPod classic men jag antar att de finns i Stockholm vid det här laget också.


Nu ska jag och bror röra oss vidare till Carnaby street. Hittills har vi mest irrat omkring och druckit £3-shakes på Ed's. Hamburgaren var lite bättre än okej, men långt ifrån den bästa jag ätit. Vi har gått Portobello road ner till Rough trade men inte gjort några kap. Det är svårt att hitta saker i London som inte finns i Stockholm. Men nu hoppas jag hitta en väska. Det känns lagom pinsamt att gå omkring med min kånken på ryggen.

Ricky i London

Jag har lite svårt att koncentrera mig på jobbet. Om bara några timmar bär det av. Planet lämnar Skavsta 21.40 om allt går som planerat och förhoppningsvis har tunnelbanan kommit igång när vi är framme. Det blir till att lägga sig direkt vid ankomst till vårt hostel som ligger någonstans i Bayswater. Dagen därefter är den stora dagen. Dagen för den här mannen:


Det kommer med största sannolikhet bli fantastiskt. Och om det är i närheten av lika bra som Animals och Politics så är succén redan ett faktum. Ricky Gervais är bevisligen en av världens roligaste människor och att få uppleva honom från andra raden känns fortfarande lite overkligt.

Först på söndag eftermiddag är jag åter i Stockholm. Då har jag en dag på mig att smälta gårdagens humorattack och låta träningsvärken i magmusklerna lägga sig. Sedan är det raka vägen in i ekorrhjulet igen. Are you havin' a laugh?

On the strip

Det var nu kanske en vecka sedan jag såg sista avsnittet av Studio 60 on the Sunset Strip. Jag plöjde hela serien på bara några dagar och vilken serie det var. Visserligen fanns det avsnitt som inte var några höjdare, men när de var bra så var de bra. Slutet blev något utdraget men i övrigt lika briljant som de vassaste dueller mellan Matt och Harriet. Bradley Whitford är helt fantastisk som Danny och någon gång blir jag kanske tvungen att gå tillbaks lite i tv-historien för att se Vita Huset.


Dessvärre lämnar serien några lösa trådar, med all sannolikhet beroende på att den skrotades efter bara en säsong. Men vad hände exempelvis med Vanity Fair-storyn, en liten uppföljning hade varit trevlig och inte helt omöjlig att göra plats åt i det långdragna slutdramat. Och Darius bara försvann i en av de mest meningslösa birollerna någonsin.

Idag råkade jag dock se lite av ett klassiskt Friendsavsnitt på tv, det när Joey och Chandler i en frågetävling ledd av Ross vinner Monicas och Rachels lägenhet. Och tro mig, finns det någon serie jag inte klarar av så är det Friends. Det finns få serier som är lika överskattade, möjligtvis skulle Scrubs kvalificera sig, men det var omöjligt att inte se på Matthew Perry med nya ögon efter hans enastående prestation i Studio 60. Ändå spelar han fortfarande samma roll som alltid.

Omstart

Som ni säkert lagt märke till har bloggen fått en liten extreme mini make-over. Det är ett steg i återlanseringen av en mer kontinuerlig uppdatering. Jag har vid tidigare blogg-återfall medvetet undvikit att skriva något om själva bloggen då jag är strikt emot meta-inlägg. Nu kände jag dock ett litet behov av att förklara mig. I fortsättningen kommer jag alltså att blogga, inte regelbundet, men åtminstone oftare. Ta det som ett löfte.

När jag ändå är här vill jag passa på att tipsa om gårdagens största nyhet som även tog sig in i vanliga Metro.

Idag åt jag renskav till lunch.

Mördeg, det nya ägg och socker

Jag har tidigare tipsat om en delikatess. För den som vill ha ett lite fastare tilltugg kommer nu min senaste upptäckt, mördegen.

En mördeg är lätt att göra. Den används oftast i pajer eller till småkakor. Den tillreds med endast tre ingredienser som ryms i de flesta hushålls skafferier. För att göra en mördeg behöver du socker, mjöl och smör (eller margarin). Vissa mördegar innehåller även ägg men det här är inget tillfälle att krångla till saker. Du är ute efter ren njutning. Du vill inte hålla på att smeta med ägg. (Ville du smeta med ägg kunde du lika gärna göra en fräsch ägg- och socker-shake)

En liten mördegssats:

Blanda en och en halv deciliter mjöl med en halv deciliter socker. Blanda därefter i cirka 70 gram smör. Krama till en boll. Lägg bollen i plastfolie och låt ligga i kylen i cirka en halvtimme.

Grattis! Du har gjort en mördeg som kommer räcka i en kväll eller två. När du blir sugen kan du nu gå till kylskåpet och skära dig en skiva sockrig njutning.

The great blackout

Igår gick strömmen i min lägenhet. Den var av mellan 19.30 och någon gång tidigt nästa morgon. Som tur var påverkades jag minimalt då jag var iväg för att avnjuta Idol-premiären i sällskap. Väl hemkommen upptäckte jag att strömmen fortfarande var av och jag fick lägga mig i mörker.

Det mest skrämmande med vår strömbrist var dock att hissarna slutade fungera. De stannade helt enkelt. Mellan 19.30 och kanske 05.00 stod hissarna still. Jag kunde ha varit i en av de där hissarna. Jag kunde ha fått spendera natten på en halv kvadratmeter istället för på 41. Jag kunde ha DÖTT i den där hissjäveln.

Det är bortom mitt förstånd hur något av det här slaget kan inträffa.

Till slakten

Det är inte alltid lätt att jobba på Metro. Nu går jag till slakt. Annonsavdelningen hade bokat en helsideannons för mycket och det redaktionella materialet åker ut, flyttas om och kortas av.

En vacker enkät med dragarbild och allt. Jag hade hittat en fin herre med mustach och två kids vid Hötorget. De kommer åtminstone upp på hemsidan men det är naturligtvis inte samma sak. Sedan stryks det i texterna och artiklar blir till spalter och i värsta fall notiser. En veckas arbete reduceras till några fjuttiga spaltcentimetrar för en usel annons skull.

Jag har som tur är kvar min illustrerade sista-side-artikel. Den är vad som håller humöret uppe. Och så har jag fått en handskriven lapp av Anders Falk, från Adolphson & Falk.

The Inquirer

Jo, det var väl egentligen bara en tidsfråga. Men nu har de tagit upp min artikel.

Uppdatering:
Den sprider sig nu som en löpeld över nätet. Idg och Engadget.

Säng säng säng

Säng, säng, säng
Säng, säng, säng
Säng, säng, säng

Se på mig jag är trött, jag är slut
Jag är trött, jag är trött, jag är jättetrött, ååh!
Säng, säng, säng
Sova, sova, sova
Säng, säng, säng

Se på mig, jag är död som en sill
Jag är trött, jag är trött, jag är jättetrött, ååh!
Säng, säng, säng
Sova, sova, sova
Säng, säng, säng

Se på mig, jag är väck som en tung gammal säck
Jag är trött, jag är jättetrött, ååh!
Säng, säng, säng
Sova, sova, sova
Säng, säng, säng

Se på mig, jag är trött som ett såll som är blött
Jag är trött, jag är jättetrött
Säng, säng, säng
Sova, sova, sova
Säng, säng, säng

Får jag sova lite, får jag sova lite, får jag sova
Så blir jag pigg, blir jag piggepigg, blir jag piggepigg
Piggelin, pigge piggelin, piggelin, nä

Säng, säng, säng
Sova, sova, sova
Säng, säng, säng
Sova, sova, sova
Säng, säng, säng
Sova, sova, sova

Se på mig! - Se på mig! - Se på mig!
Se på mig! - Se på mig! - Se på mig!
Jag är trött! jag är trött!

Se på den, se på den, se på mig, se på den!
Jag är trött, han är trött, han är trött!
Jag är trött!

För mitt liv är hårt och tufft, jag är trött
Jag är trött, jag är jättetrött, ååh
Och jag får för lite luft!
Jag är trött, han är trött, han är jättetrött

Får jag sova lite, får jag sova lite, får jag sova
Så blir jag pigg, blir jag piggepigg, blir jag piggepigg
Piggelin, pigge piggelin, pigge piggelin
Piggelin, piggelin, pigge pigge piggelin, piggelin, pigge pigge piggelin
Pigge piggelin, pigge piggelin, pigge piggelin, pigge piggelin
Pigge piggelin, pigge piggelin, pigge piggelin, pigge piggelin

Pigge pigge pigge pigge pigge piggelin
Pigge pigge pigge pigge pigge piggelin
Pigge pigge pigge pigge pigge piggelin
Piggelin piggelin pigge pigge piggelin
Piggelin, piggelin, pigge piggelin
Piggelin, piggelin, pigge piggelin
Piggelin, piggelin, pigge pigge piggelin
Blir jag pigg, blir jag pigg, blir jag pigg, blir jag pigg, piggeli-in, piggelin!

Florence på P3

Precis hemkommen från P3 Live Session som var fantastiskt. Annika Norlin var lite segförkyld vid mc-micken men dom är ju alltid lite sega däruppe i Norrland. Det blev en väldigt mysig liten tillställning med en publik på bara 10 personer. Det var jag, min bror och några tjejer. Jag hade lite ångest innan för att bli tvingad att fråga något (journalist som jag (snart) är, är ju frågor det värsta jag vet) och något bitter över att P3 inte var ett dugg intresserad av mig som praktikant. Men jag kom snart över det.

Bror fick lov att hjälpa Love stämma gitarren genom att ta ton på pianot och det hela var ytterst gemytligt med kaffe och bullar. Lyssna på programmet i P3s trettiodagarsarkiv innan det är försent.

Med den dåliga uppslutningen färskt i minnet har jag dock förstått att jag är ett mycket hängivet Florence Valentin-fan. Förstår inte människor att Love är vår tids kanske främsta fanbärare för svensk musiktradition? Skaffa skivan genast!

Three down...

Och än har det inte hänt så mycket märkvärdigt. Jag har skrivit en hel del smånotiser. Gjort en Hallå där Adolphson & Falk och fått lyssna exklusivt på deras nya singel Tyngdlös feat. Christer Fuglesang. Jag har varit på KTH och frågat varför så många hoppar av, är inte det ironiskt så säg? Idag har jag pratat med New York och väntar på att imorgon få ringa Los Angeles och Mark Frauenfelder, editor in chief på MAKE. Men mestadels har jag suttit på Facebook.

Jag har nämligen jobbat med en topp 5-facebook-applications. Och eftersom Facebook inte är mycket mer än applications har jag utforskat det nästan hela dagen. Den bästa jag hittade, som dock inte tar sig in i tidningen är "Pee on your friends". Vilket jag sedan gjorde, med råge. Sju stycken nedkissade vänner kommer bli glada nästa gång de loggar in.

I övrigt var jag lämnad ensam på redaktionen idag, för större delen av dagen. Det var okej men känns inte som jag jobbar på heltid ännu, vilket på sätt och vis är skönt. Det är bara det där med att komma med idéer... Måste få ett grepp om tidningen nu.

Imorgon ska jag på båtkonferens och höra vad Sony Ericsson tror om framtiden. Men ikväll ska jag till välkända kvarter. På Radiohuset ger Florence Valentin en konsert för P3 Session Live. Ni kan höra dem och mina applåder med start halv tio ikväll.

Suget

För någon månad sedan ägnade jag och Texas ungefär två kvällar i veckan åt att lära oss om astronomi. Då fick vi bland annat veta vad svarta hål är för något. Nu har jag ett svart hål i magen. Det suger med jämna mellanrum i sig allt som kommer för nära. Detta sammanfallar inte sällan med de ögonblick jag tänker på praktiken som börjar imorgon.

Ångest är en svår sak att leva med, och ska man bli journalist får man tydligen leva med det för jämnan. Dessutom har jag läst ut den sista Harry Potter-boken, någonsin. Det bidrar till suget i magen. För att dämpa suget lagade jag curry. Nu luktar den över hela lägenheten. Men suget finns kvar.

I övrig såg jag precis Bajen - HBK på Söderstadion. Det var ett bra sätt att tänka på annat än praktik och ångest men dessvärre var det svarta hålet i min mage en större segrare än HBK som tog hem matchen med ett-noll. Det svarta hålet i sin tur närmar sig en förkrossande seger över min kropp och mitt intellekt. Nu vill jag inte tänka på någonting. Bara sova, och vakna om 16 veckor igen.

Ängelsberg

Förra veckan var jag på besök i världsarvsorten Ängelsberg. Under dagarna där genomlevdes bland annat en kräftskiva, en hundpromenad och en hel del bad i Åmänningen. Jag har både privat, till Texas, vars hem jag bevistade, och offentligt, via denna blogg, utlovat en topp-tre-lista över denna minisemester. Och nu, mina damer och herrar, är det slutligen dags. Vi börjar bakifrån.

(I förväg vill jag förklara att mitt besök genomsyrades av nästintill oöverträfflig trevlighet, varför det för mig är otroligt svårt att göra en lista av denna typ. Helst hade jag sett att alla fått närvara och tillsammans med mig upplevt denna fantastiska resa. Men ett löfte är ett löfte, och jag vill tro att jag är en man vid mina ord, därför får jag sålla och rensa bland alla oförglömliga ögonblick i ett försök att presentera tre favoriter.)


3. Bad och lek i Åmänningen

Mången gång under de tre dagarna samlades vi vid bryggan nedanför tomten och blickade ut över denna Västmanlands största sjö. Här förklarade Texas till exempel hur det om vintrarna genomförts familjepromenader över isen, och vid dessa ord smälte mitt hårda hjärta av glädjen i hans ögon.

Oförglömlig var den dag vi tillsammans med Texas syster och hennes två vänner rodde träekan ut mot ankbajsudden och den privata flytbryggan. Flytbryggan försökte vi sänka med all vår kraft när vi inte lekta strandsatta. Då rodde Texas omkring oss som en räddare i nöden.

2. Hundpromenad

En kväll var det god tid för Texas att visa mig den byggd han växt upp i. Kanske har han inte växt upp där till fullo men nog måste en del av hans själ präglats av det kulturmecka av svensk sommar som är Ängelsberg. Här trängs skulpturerna med fiskodlingarna och det välbevarade bruket ropar "idyll idyll idyll!" åt oss när vi passerar med Wilma och Franz Milton i varsitt koppel.

Och hundarna är ju egentligen ett kapitel för sig. Sällan har två så älskvärda, runda och kramvänliga jyckar setts till. Wilma vickar sensuellt på rumpan när hon drar i kopplet jag håller i handen. Hennes son Franz Milton drar vilt Peter till höger och vänster tills han får mindre sår på sina handflator.

1. Familjen Östborg

Men nog var det självaste kärnan i Ängelsberg, familjen Östborg, som tog det varmaste greppet om hjärtat och vägrar släppa taget. Ändå har jag bara mött en bråkdel av den brokiga syskonskaran. Den som någon gång sett på serien Sjunde Himlen och skrattat åt amerikanarnas drömska och vridna sätt att se på kärnfamiljen skulle fullkomligt tappa hakan vid ett besök på det gamla kollot Solgården.

Jag har svårt att sätta ord till den obeskrivliga känsla som drabbar mig när jag träder in i köket där familjen samlas, men det är stort. Jag kan bara beskriva det med musik. Därför har jag börjat att fila på min första vals, under arbetsnamnet "Sommar i Ängelsberg", alternativt "Vals på Solgården". Möjligtvis blir det kompromissen "Sommarvals vid Åmänningen".

Jag återkommer när verket är färdigställt.

En obekväm sanning...

...är att Architecture in Helsinki var mycket bättre än Manu Chao. En hel drös Göteborgare, närmare 16 000 hade byggt upp förväntningarna inför deras ankomst och world-reggae. Därför var det inte konstigt att publiken unisont studsade till den förföriska baktakten som i varje låts klimax övergick i tvåtakt. Efter några låtar hade jag dock förstått konceptet och smög uttråkad iväg till tältet där de klädsamt tokiga australiensarna i Architecture in Helsinki precis äntrade scenen. Där kunde svängigt fantasifull pop avnjutas med glädje.

Tidigare på kvällen hade jag gjort en liknande affär av att lämna Howlin' Pelle och hans Fagerstakompisar för att istället tälta med The Go! Team som faktiskt var helt fantastiskt bra. Jag och bror var dessvärre tvungna att smita iväg innan konsertens avslut för att hinna ställa oss längst fram på Primal Scream. Detta för att säkerställa att Bobby Gillespie och Andrew Innes skulle kunna se oss sjunga med i varje stavelse och luftspela med i varje gitarrsolo.

Sammanfattning:

Bäst:

The Go! Team
Primal Scream (när de körde Damaged och hela tiden)
Shane Magowan (när han stapplade upp på scenen)

Sämst:

Krocken mellan Primal Scream och Lady Sovereign
Regnet
The Pogues (för att det inte kunde bli nåt annat än en besvikelse)

På fyllan och villan

Jag skriver från andra sidan dimman. Texas har i taxi försökt förklara kvällen som den sämsta i hans liv trots att han egentligen är jättenöjd. Därav har bror hans gett honom både skäll och smäll. Nu ligger jag på en madrass på golvet i väntan på bättre tider och vill berätta för er om veckan i Ängelsberg. Dessvärre är timmen för sen och samtidigt är tiden ännu inte inne för min topp-3-lista över världsarvsbesöket.

Way out west letar vi oss i helgen fram över Göteborgs gator i jakt på den perfekta festivalspelningen. Blir det en ginstinn Shane med Pogues? Blir det Bobby och countryflickor? Blir det rentav en krullig Strokes-gitarrist? Säkert är bara att Not Forever var kvällens höjdpunkt.

Currydröm

Jag vet att drömmar kan vara bisarra. Men under nattens sömnstrapatser blev jag minst sagt paff när jag, fullkomligt berusad efter en pubrunda på Londons gator med min fjällrävenryggsäck på axlarna, sprang in i självaste Tim Curry. Han verkade ha bråttom någonstans men jag kände mig manad att genast ta i hand och utnämna honom till "one of my faavourite actorssh of all *hiccup* time...". Detta trots att jag i samma ögonblick som jag uttalat orden inte kunde komma på en endaste film med honom. Först efter att vi skiljts åt dök Rocky Horror Picture Show upp i huvudet och med ens ville jag skrika "Dr. Frank-N-Furter!!" efter honom.

Efter detta pinsamma, och kom ihåg, ihopfantiserade möte (inte ens i min fantasi kan jag vara talför eller ens drömma ihop någon mer intressant person att träffa än Tim Curry) blev jag till råga på allt bestulen på halva innehållet i min ryggsäck: En iPod, en Futurama-dvd, en Proust-bok och, märkligt nog, ett ark med designerklistermärken som jag inte ens visste jag hade i väskan.

Det regnar i Varberg

Det har det gjort större delen av dagen. Men igårkväll var det uppehåll och molnfritt. Då var det också campingbio nere vid badet. På en uppblåsbar duk bjöd SF Sveriges husvagns-trash på Göta Kanal 2: Kanalkampen. Jag stannade inte för filmen.

Däremot såg jag husvagnsklassikern Sunes Sommar på TV häromdagen. Det var högkvalitativ underhållning och Peter Haber i sin bästa form.

Den mesta av tiden här i sommarstugan går åt framför TV:n. Idag har jag haft lite timeout när mor såg på Sommarandakt från Torpkonferensen. Det kändes som något jag klarade mig utan.

Tidigare i veckan såg jag däremot Death Proof som sannerligen hade en av de bästa slutscenerna någonsin.

Vad är meningen med allt?

Besök och allsång

Under några dagar har jag besök från Halmstad, Per och Benne är här. För tillfället lär de sig allt om celluliter, botox, tandblekning och solbrännor av Oprahs husläkare.

Jag måste kommentera Florence Valentins framträdande på Skansen igår som naturligtvis var helt fantastiskt. Och det var ett stort ögonblick när Love i en minikupp outade Karl Gerhard som klassförrädare. Det var lika stort som när Lukas Moodysson, långt innan han blev den pretentiösa fjant han är idag, gav hela svenska filmetablissemanget fingret, iförd björnöron på Guldbaggegalan. Det var lika stort som när John Lennon 1963, inför Twist and Shout, bad publiken på de billiga platserna att klappa med, och resten att skaka med sina juveler.

Kasta gris

Det var 75-års kalas i Dalarna i helgen. Då kastades det en hel del gris men själv fick jag Bara Bacon och Fläsklägg hela tiden. Söndagen helgades med bäversafari. Vi fick dessvärre inte se några bävrar. Istället fick vi se det här vildsvinet som åt på sina bullar.














Bara några minuter senare fick jag återse min kära vän älgen, som jag var ensam om att ha sett på väg ut i skogen. Nu fick jag bildbevis.













Hon är lika chockad som jag är nöjd.


















(Jag pekar inte på älgen på denna bild, jag pekar bara mot skogen)

Jag lämnar er, för den här gången, med en bonusbild på räkmackan jag åt för några veckor sedan men aldrig hann blogga om.

Palahniuk

Någon som läst hans Guts? Eller Expressen?

Lämnad ensam

Alla jobbar och sliter eller är ute och reser men själv är jag fast på Gärdet med mitt eviga blickande mot stjärnorna. Här avnjuter jag födelsedagspresenterna som anlände på posten i dagarna. Just nu betar jag av första säsongen av Frasier, och de inledande avsnitten är, minst sagt, gripande.

Relationen mellan Frasier och just inflyttade pappa Marty är spänd och lockar till både skratt och tårar i nästan varje avsnitt. Dessutom avfyrar Niles och Frasier fantastiska kvickhetsdueller i varje scen de sammanförs. Redan i pilotavsnittet levereras följande guldkorn under deras första möte:

Niles pratar på om en tvist med sin trädgårdsmästare och avslutar:
Niles: Tell me you would have handled it any differently, Frasier?
Frasier (som står lutad över en tidning, tittar upp): Oh, I'm sorry Niles, I didn't realize you had stopped talking..

(POW!)

Niles: You haven't heard a word I've said
Fraiser: Niles, you're a psychiatrist. You know what it's like listening to people prattling on endlessly about their mundane lives.

(BAP!)

Niles: Touché. And on that subject, I heard your show today.

(WHAMM!)

Frasier: And...?
Niles: You know what I think about pop-psychiatry.
Frasier: Yes, I know what you think about everything. When was the last time you had an unexpressed thought?
Niles (kallt leende): I'm having one now.

(SMASH!!)

Ja, så fortsätter dom och jag skrattar högt med mitt glas rödtjut framför TV:n. Jag var tvungen att dricka lite vin till den italienska tomatsåsen jag puttrat på spisen under större delen av förmiddagen. Det mesta av den åt jag upp, resten befläckar min t-shirt.

Bring the beat back

Året var 2002 och mash-ups var den stora grejen. 2 many dj's hade precis släppt sin stekheta As heard on Radio Soulwax, Pt 2. Här fick vi för första gången höra Iggy Pop tillsammans med Salt'n'Pepa och Dolly Parton tillsammans med Röyksopp.

Överallt försökte människor reproducera duons fräcka ihopmixningar och göra sina egna versioner där till exempel Strokes kunde mixas med Christina Aguilera. Både mer och mindre lyckade mp3:or som cirkulerade på nätet var slutresultatet av dessa experiment.

Jag och min bror kunde ju inte vara sämre. På datorn där hemma försökte jag pitcha upp 50 Cent för att matcha någon gammal souldänga. Viktor blandade Destiny's Child med Kent. Men det var åratals sedan och datorerna i våra liv har kommit och gott, liksom hårdiskarna däri. Vi har varit allt för dåliga för att göra backups och den där tiden har långsamt fallit i glömska.

Tills nu.

I en plastig Ica-påse från min flytt till Gärdet låg bland en bunt sladdar en gammal tilltufsad hårddisk. Tidigare satt den i en sedan länge skrotad dator på Viktors studentrum. När Viktor för några dagar sedan ville ha tag på lite gamla filer pluggade vi in hårddisken i min dator. Och där, bland alla gamla säsonger av Jackass låg den. Som en smällkaramell i julgranen.

Damer och Herrar, får jag lov att presentera, Viktors: Lose Yourself At The Gaybar.



Ladda hem och lyssna när du vill.

Midsommar igen

Eftersom Texas inte var helt övertygad om min midsommars förträfflighet följer nu två bilder för att ytterligare understryka helgens magi. Passar dessutom på att påpeka att min midsommarafton inleddes klockan 09.00 med ett morgondopp i den fjortongradiga sjön.


















Här gör jag raketen med några dalkullor.












Här har jag däckat på en soffa.

Midsommar i Åg

Det är fint i Åg. Det verkar även vara lite av ett gay-community. Av nio fastigheter innehas två av homosexuella par. Dessutom är ett misstänkt lesbiskt par spekulanter på ett hus. Midsommaren här var den trevligaste på länge.

I skjulet hittade vi ett överblivet golfset som beprövades ivrigt. Svärfar satte mig på prov med whisky redan på torsdagskvällen och snapsade mig under bordet på själva aftonen. Sedan tog han ut oss på sjön. Båda två hade vi klätt oss fint.












Nästa dag var det fest på nytt. Denna gång i Falun med utgång till utelivets stolthet Harry's.












Japp, det var karaoke, men då var vi fortfarande hemma. Idas familj är lite av karaokefantaster. Störst fan är storasyster Elenor och bästa vännen Maria.














Men jag och Ida fick tillfälle att briljera ändå. Med I Got You Babe såklart. Men det krävde koncentration.














Over and out, twist and shout.

En blandning av sött och salt

Vår Mercury-motor skar lätt genom Mälarens spröda vatten och lungorna fylldes av salt lugn. Utanför Drottningholm ankrade vi oss fast mitt i ett sällskap onda änder. Efter lite vila gjorde jag och Kent dem sällskap i det kalla vattnet och själv simmade jag iväg till en närliggande ö där jag på en kort skattjakt bland kvarlämnade engångsgrillar och PET-flaskor hittade en Victorinox fickkniv i prima skick.

Texas höll sig på båten och knappade iväg oräkneliga sms med sin sargade tumme. En av Kent välförberedd fika beredde oss för hemfärden, under vilken jag fick sätta mitt eget sjösinne på prov framför rodret. Östkusten är inte som Västkusten men båten gick fint ändå.














På utfärden hade självaste kustbevakningen tappert, men självfallet förgäves, uppmanat oss att sänka hastigheten. Mer än en tom varning blev det inte. De kunde väl inte klandra oss för vår smak på livet. Sina påtvingade flytvästar till trots är de säkert unga till hjärta och sinne.

Imorgon bär det av mot Falun, Åg och midsommar. Jag valde Åg framför världsarvet Ängelsberg. Men så skulle det ju inte vara på en prästgård som jag hoppats. Och ska det vara midsommar, så ska det vara Dalarna.

En händig man

Har han inte redan fått tillräckligt med uppmärksamhet undrar ni? Men nej, han förtjänar all uppmärksamhet han får, och jag hoppas alla följde hans stjärnblogg på expressen.se. (Jag har nog, precis som Texas förutspått, utvecklat en post-ironisk kärlek till mannen). Per Gessle har dessutom gjort ett utomordentligt fint textlån på nya skivan med hjälp av låten Om jag vetat då (Vad jag vet nu), en, om man känner till Gessles förkärlek till brittisk 60- och 70-talspop, tydlig flört med The Faces Ooh la la:

I wish that I knew what I know now
when I was younger

Hur som helst är det inte Gessle som för dagen är den händige mannen utan undertecknad. Inte nog med att jag strippat hela knullsoffan på sitt tyg och slängt in i källarens tvättmaskiner. Jag har även varit på Expert och införskaffat en dammsugare för blygsamma 299 spänn, ett riktigt kap med andra ord.

En förklaring av knullsoffans benämning kan vara på sin plats. Det var samma soffa som vi, dvs jag, bror, flickvän och svärfar, var i Älta och hämtade efter en Blocket-rea på 100 kronor, ännu ett kap. Soffan var i upphämtat skick befläckad av obestämd materia varpå svärfar tidigt gav den det smickrande smeknamnet: knullsoffan.

På samma resa såg vi för övrigt Tomas Di Leva, för dagen iklädd en grön kaftan.

----------

Under senaste Dala-visiten tog jag mig återigen ett dopp i sjön. Det var ett kvällsdopp denna gång. Helst hade jag velat vara naken men Ida förbjöd mig så det fick bli ett kalsongdopp. Jag hade ett glas rödvin under kragen och kände att det var läge att försöka imponera lite på tjejen. Därför simmade jag kraftfullt och manligt långt ut från stranden till Idas oroade hejarrop. När jag väl vände om förstod jag att jag tagit mig vatten över huvudet och var för en stund orolig för livet.

Som tur är visste jag att Ida har ett förflutet som professionell simmerska, och det var nog endast denna vetskap som tog mig i land säkert.

Helganekdot

Jag var lite frustrerad. Jag hade längtat efter min mjukglass i några timmar. Jag såg fram emot den. Jag ville ha den så fort som möjligt men Ida var sjuk och orkade inte följa med till stan. Hennes syster ställde upp, Elenor.

Vi gick mot Faluns centrum och jag hade förklarat hur jag ville ha en mjukglass med Tutti-Frutti-strössel. Det är det bästa strösslet. Lite fruktigare och saftigare i smaken än vanligt strössel. Det är sånt där runt strössel. Inte det avlånga karamell-strösslet. Elenor ville ha lakritsströssel men jag ville ha Tutti-Frutti. Jag längtade till mitt Tutti-Frutti-strössel. Jag längtade efter en kall mjukglass i rån med saftigt Tutti-Frutti-strössel. Jag hade förklarat detta för Elenor. "Jag vill ha en mjukglass med Tutti-Frutti-strössel eller ingen mjukglass alls", hade jag sagt. Elenor förstod.

Det första stället vi kom till hade inget Tutti-Frutti-strössel. Elenor var inne i en butik när jag frågade efter Tutti-Frutti men Tutti-Frutti var slut förklarade biträdet. Vi har lakrits, salt- och sötlakrits. Vi har polka, vi har karamell, vi har nöt, vi har alla sorters strössel men inte Tutti-Frutti-strössel, det är slut, tyvärr.

Elenor kom ut ur butiken och jag förklarade situationen, återigen förstod hon. Vi gick därifrån. På nästa ställe stämde allt. En griffeltavla bakom disken förklarade att alla strösselsmaker fanns, de stod uppräknade. Lakrits stod med, Tutti-Frutti stod med. Jag såg skålen med Tutti-Frutti-strössel, jag var spänd och lite nervös. Jag hade fått 30 kronor av Ida eftersom jag inte hade pengar på mig. En mjukglass i rån kostade 25 kronor. Strössel till kostade 5 kronor. Det var perfekt.

Biträdet var lite virrigt, de var två stycken. Den ena gjorde i ordning mjukglassarna och den andra ropade ut beställningarna. Jag såg Tutti-Frutti-strösslet framför mig. Drömmen skulle snart besannas. Jag var nöjd, Elenor var nöjd. Elenor beställde sin lakritsmjukglass, biträdet blandade ihop ordrarna. Hon rabblade olika mjukglassar, i bägare, i rån, i strut, med karamell, med lakrits, med Tutti-Frutti. Snart var det min tur att beställa. Det får inte bli fel nu. Biträdet fick till det till slut. Glassarna blev rätt och det var min tur. "Hej, vad får det lov att vara?"

Aron: "Err, ja, en mjukglass. I rån.. med karamell-strössel!"
Elenor: "NEEEJ!!"

Rund

På tåget hem från Dalarna var jag inte ensam, till exempel åkte Göran Greider med. Mannen somliga ska sommarjobba med. När vi anlände i Stockholm marscherade han bestämt och utan omväg till närmaste Burger King (eller Birger Kung som brevbärarna i Halmstad brukade skämta). Väl där beställde han, gissningsvis, den fetaste hamburgaren de hade att erbjuda.

Här sitter jag med en hund och en katt

Zappa och Ester heter de. Helgen har inneburit en lång uppvaktning av Idaho lagom till studenten.













Själv har jag till största del fått ta del av den trevliga släkten och den goda maten. Det har varit trivsamt, Torsten är en skön gubbe, Idas styvmorfar. Han frågade vad jag skulle predika om om jag fick jag chansen.


















Hedersgästen.

Under lördagen var det sedan bal och jag tog chansen att se (om) Mrs. Doubtfire, vilken film va? Dude looks like a lady-montaget är stort, mycket stort. Ikväll blir det dock hemfärd. Måste börja förbereda mig mentalt för sommarkursen i Astronomi som Bino talat så varmt om.

Such a night

Det hela började till sjöss, med Kent.















På Löwenbräu visar Erik hur man äter skiten ur en korv.















Emily och Lisa har hittat formen.















Jag har hittat en öl.















Mannen, myten.



















Alla är vi sorgsna över att vi ska gå skilda vägar, sorgsnast är Olle.

Tung helg

De första sekunderna efter mitt uppvaknande var sekunder av fullkomlig förvirring. En bländande sol hade ställt sig rakt utanför mitt fönster och sken mig utan eftertanke rätt i ansiktet. Lite förmätet, kan tyckas. Men trots sin värme är den helt känslokall, solen.

I dess obarmhärtiga värme låg jag så och vred mig, nära till döds, ty den nya lägenheten är varken rustad med gardin, eller någon anordning att hänga en sådan i. Ej heller existerar någon persienn att utestänga morgonsolens olidliga hetta och innesluta sig mellan väggarnas kalla trygghet.

Att på detta sätt väckas av en illvillig sol efter en lång och arbetsam flyttdag kändes inte toppen, snarare tvärtom, otoppen. Desto värre blev det när jag efter vad som måste ha varit en halvtimmes ansträngningar för att somna om tog en titt på min klocka, 05.55. Vad, utbrast jag ilsket inombords, har solen att göra utanför mitt fönster klockan 05.55 en söndagsmorgon?!

Fem minuter senare hade jag kilat fast två handdukar i fönstret och kunde utmattad somna in igen.

----------

Och som avslut på min temavecka, min egen favorit, mycket tack vare Håkans små spontana ändringar.
Dagens Håkan är Bob Dylan - Don't Fall Apart On Me Tonight:

Do you remember St. James Street
Where you blew Jackie P.'s mind
You were so fine Clark Gable would have fell at your feet
And laid his life on the line

What about that millionaire, with the drumsticks in his pants?
He looked so baffled and so bewildered
When he played and we didn't dance.

Magasinsgatan:

Jag gick ner mig på klubben, på Magasinsgatan
Där jag drog mig själv för dig i smutsen
och folk log åt mig bakom ryggen
"Titta på den där clownen, han är alltid sådär"
Och du är så vacker att Sinatra skulle ha fallit vid dina fötter

Som den där studentfesten hos miljonärssonen med trumpeten
Han såg så paff ut när han blåste och ingen jublade...

Det som göms i snö

I min närmast arkeologiska utgrävning av hyllorna och garderoberna på Körsbärsvägen har jag nu kommit till gamla skolpapper. Mycket snart gjorde jag detta fynd:











Kollegieblock på kollegieblock, innehållande urgamla ristningar med vad som bara kan vara blyertsstift, tjocklek 0,7. Nu är detta inte särskilt komplicerat, i själva verket ganska grundläggande, men jag fattar ändå ingenting.

----------

Med anledning av utmärkelsen är dagens Håkan Evert Taube - Bibbi:

Bibbi, du räknar timmarna
av kärlek som du fått
som tog dig bort
i dröm och salighet

Bibbi, du räknar timmarna
av kärlek som du fått
ryms kärleken i något mått
säg det, säg det, säg det

Evert Taube:

Jag brukade citera Evert Taube
Jag brukade gå bredvid dig

Du räknar timmarna och tid
av kärlek som du fått
som tog dig bort
i förhoppningar & regnbågar

Det mest briljanta med detta textlån är såklart omskrivningen av dröm och salighet till förhoppningar & regnbågar, som ju är titeln på Håkans egen låt från Det är så jag säger det.

Pick och pack

Jag tänkte få en tjuvstart på packandet för helgens flytt, men hur jag än plockar från skivhyllan blir den ju aldrig tom. Mina plastiga jewel case CDs är varken lika snygga som vinylskivor eller så behändiga som filerna på iPoden. Men jag kan inte göra mig av med dem. Varenda en har gjort avtryck i antingen plånbok eller hjärta och har sin självklara plats i minnet och hyllan.

Euroboys - 1999 Man EP som jag fick slita i över ett år för att hitta och slutligen fann i både original- och nyutgåva. Nyutgåvan köpte jag först från nätet och hittade sedan plötsligt originalet på en skivbörs i Göteborg. Bror räknar den tillsammans med Beastie Boys Sabotage som världens bästa rocklåt.


Death from Above 1979 - You're A Woman, I'm A Machine som jag köpte nästan enbart på grund av det rosa omslaget med elefantsnablar. Det ropade på mig när jag stod i världens bästa skivbutik Amoeba Records i San Franciscos haschkvarter.



Duke Ellington - Take The 'A' Train som jag fick av mors kusin Lars när jag som 8-åring deklarerat att jag gillade jazz. I ärlighetens namn har den inte gått särskilt varm i skivspelaren. Faktum är att jag lite glömt bort den när jag nyss hittade den. Men naturligtvis åker den rakt in i iPoden.


Nu fattas väl bara att jag sorterar dem i självbiografisk ordning.

----------

Dagens Håkan är Nico - I'll Keep It With Mine (Dylan):

I can't help it
If you might think I'm odd,
If I say I'm not loving you for what you are
But for what you're not.

Den fulaste flickan i världen:

Jag är inte kär i henne för vad hon är
utan för vad hon inte är
jag vet, det låter konstigt när jag säger det

Misshandlad på Gärdet

Om bara några timmar ska jag bege mig till Gärdet och hem till en främmande människa för att provligga hans säng. Såhär lät det på telefon igår:

Sängperson: Jag jobbar ju mellan nio och sex..
Aron: Okej, men då kanske jag kan komma lite efter sex?
SP: Nej, vet du hur vi gör, alltså, mellan sju och åtta brukar jag se på Cops.
A: Oookeej..
SP: Jag tycker bara det är så kul att se folk få stryk på teve, haha!
A: (nervöst skratt)
SP: Jake är helt fantastiskt bra alltså. Men du skulle kanske kunna komma vid åtta då?
A: (svälj) Javisst.

----------

Dagens Håkan är Nina Simone - Do What You Gotta Do:

I've loved you better than your own kin did
from the very start. It's my own fault
what happens to my heart
You see I've always known you'd go..

Brännö Serenad:

Det är mitt eget fel
vad som än händer med mitt hjärta
För jag har alltid vetat att du inte skulle stanna (stanna)

Fortfarande över Isley Brothers stråkar.

Sova sova sova

På lördag ska det flyttas. Tills dess behöver vi en säng. Den ska vara 160 cm bred, eller kanske 140 cm bred.

"Nu är det din städvecka!" står det på den blå lappen på min dörr. Lappen syftar i själva verket på förra veckan. Detta innebär att jag måste städa korridoren och framför allt köket ikväll. Det är jobbigt eftersom köket är väldigt smutsigt.

Idag fick jag en länk och till slut visade det sig att jag är 136 smart. Hur smart är du?

----------

Dagens Håkan är Chet Baker - You Don't Know What Love Is:

You don't know how hearts burn
For love that can not live yet never dies
Until you've faced each dawn with sleepless eyes
You don't know what love is

Brännö Serenad:

Och vad vet du om hur hjärtat kan bränna?
För kärlek som aldrig kan dö, men inte heller leva...

Och vad vet du om gryningen?
Förrän du mött varje morgon, med sömnlösa ögon...

Dessutom ligger den fantastiska texten över stråkarna från Isley Brothers My Love Is Your Love (Forever)

Graham Greene

Så var jag förflyttad till 30-talets Brighton, som jag satt och åt en hamburgare på T-centralens McDonalds. Jag kände mig som Fred Hale i inledningen av Brighton Rock när en ung man med hörlurar runt halsen plötsligt kommer fram till mig och frågar: "Är du jagad av Mix Megapol?"

Jag kan bara anta att det var radiostationen som körde en uppdaterad variant av Kolley Kibbler och mycket snart förstod jag att någon gangster i en annan del av stan var ute efter mig. Det blev till att skynda på tåget mot Falun.

Mer Mars?

Jag bloggar alldeles för mycket om Veronica Mars tror jag, det verkar vara en serie för små flickor. Men, jag upptäckte, alldeles för sent, att dubbelavsnittet jag såg idag var säsongens, och förmodligen seriens, sista. Jag tänkte redan innan jag började titta att eftersom det är ett dubbelavsnitt lär det ju vara det sista. Men inte då, jag tittade på det och mot slutet var det helt uppenbart för mig att del 23 och 24 skulle dyka upp nästa respektive nästnästa vecka. Men ack vad jag bedrog mig.

Det här var alltså vad vi får? Jag fattar ingenting. Efter att ha sett hela Day Break var jag inne på Weird Science och läste om Kjells åsikter om sista avsnittet och förundrades över hur han inte verkade ha förstått någonting av upplösningen. Jag skrattade lite inombords och var nöjd över att jag minsann förstod. Det skrattet har nu fastnat i halsen.

Hur kunde detta vara slutet på Veronica Mars? Vi fick ju inte veta någonting. Logan spöade upp en skolkamrat med maffiakopplingar och ursäktade sig med sarkastisk uppriktighet till Piz? Jake Kane är tillbaka, och har skägg? Keith kommer förlora valet igen? Jag förstår ingenting.