Ängelsberg

Förra veckan var jag på besök i världsarvsorten Ängelsberg. Under dagarna där genomlevdes bland annat en kräftskiva, en hundpromenad och en hel del bad i Åmänningen. Jag har både privat, till Texas, vars hem jag bevistade, och offentligt, via denna blogg, utlovat en topp-tre-lista över denna minisemester. Och nu, mina damer och herrar, är det slutligen dags. Vi börjar bakifrån.

(I förväg vill jag förklara att mitt besök genomsyrades av nästintill oöverträfflig trevlighet, varför det för mig är otroligt svårt att göra en lista av denna typ. Helst hade jag sett att alla fått närvara och tillsammans med mig upplevt denna fantastiska resa. Men ett löfte är ett löfte, och jag vill tro att jag är en man vid mina ord, därför får jag sålla och rensa bland alla oförglömliga ögonblick i ett försök att presentera tre favoriter.)


3. Bad och lek i Åmänningen

Mången gång under de tre dagarna samlades vi vid bryggan nedanför tomten och blickade ut över denna Västmanlands största sjö. Här förklarade Texas till exempel hur det om vintrarna genomförts familjepromenader över isen, och vid dessa ord smälte mitt hårda hjärta av glädjen i hans ögon.

Oförglömlig var den dag vi tillsammans med Texas syster och hennes två vänner rodde träekan ut mot ankbajsudden och den privata flytbryggan. Flytbryggan försökte vi sänka med all vår kraft när vi inte lekta strandsatta. Då rodde Texas omkring oss som en räddare i nöden.

2. Hundpromenad

En kväll var det god tid för Texas att visa mig den byggd han växt upp i. Kanske har han inte växt upp där till fullo men nog måste en del av hans själ präglats av det kulturmecka av svensk sommar som är Ängelsberg. Här trängs skulpturerna med fiskodlingarna och det välbevarade bruket ropar "idyll idyll idyll!" åt oss när vi passerar med Wilma och Franz Milton i varsitt koppel.

Och hundarna är ju egentligen ett kapitel för sig. Sällan har två så älskvärda, runda och kramvänliga jyckar setts till. Wilma vickar sensuellt på rumpan när hon drar i kopplet jag håller i handen. Hennes son Franz Milton drar vilt Peter till höger och vänster tills han får mindre sår på sina handflator.

1. Familjen Östborg

Men nog var det självaste kärnan i Ängelsberg, familjen Östborg, som tog det varmaste greppet om hjärtat och vägrar släppa taget. Ändå har jag bara mött en bråkdel av den brokiga syskonskaran. Den som någon gång sett på serien Sjunde Himlen och skrattat åt amerikanarnas drömska och vridna sätt att se på kärnfamiljen skulle fullkomligt tappa hakan vid ett besök på det gamla kollot Solgården.

Jag har svårt att sätta ord till den obeskrivliga känsla som drabbar mig när jag träder in i köket där familjen samlas, men det är stort. Jag kan bara beskriva det med musik. Därför har jag börjat att fila på min första vals, under arbetsnamnet "Sommar i Ängelsberg", alternativt "Vals på Solgården". Möjligtvis blir det kompromissen "Sommarvals vid Åmänningen".

Jag återkommer när verket är färdigställt.

Don't stop the wedding

Mycket har hänt sedan sist, vilket innebär att detta bara är det första av minst två inlägg som kommer att krävas för att redogöra för de senaste dagarnas händelser. Jag börjar med det mest centrala, bröllopet. Inom detta ämnes ramar ryms mycket som inte är av allmänintresse men några detaljer torde vara er relevanta.

















Kära läsare, först och främst, en bild av min far (och någon random dude i bakgrunden). Somliga skulle påstå att jag brås på honom. Det faktum att han framåt tolvslaget och lite efter började söka upp vin- och ölslattar (trots att det rådde öppen bar) talar för denna teori.

Nästa alkoholrelaterade historia är min moders benägenhet att så fort vi kommit innanför dörren (det kan vara när vi blivit hemskjutsade från tåget, när vi kommer hem halv tre på natten efter bröllopet eller när vi kommer hem efter brunchen dagen efter) öppna kylskåpsdörren och tappa upp ett glas vitt vin. Jag är inte bara min fars son, utan även min mors. Denna historias poäng är att familjens bröllopsgåva, en kartong innehållande resekassa till det lyckliga paret, var tillverkad av en uppdrucken bag-in-box.

















Här en bild av min bordsdam, låt oss kalla henne Agnes, 15. Ett fan av Timbuktu, Svenska Akademin och fotboll. Det blev ingen dans för oss.

















Däremot tog jag mig en svängom med bröllopstårtan som visade sig vara en tuff och chokladprydd motståndare. Som tur var hade jag en cognac till hjälp och avväpnade inom kort bakverket. Lägg för övrigt märke till min kapsejsade namnskylt som tagit brudens far inte mindre än 20 minuter att tillverka.

Bipolär

Det är verkligen en kväll av toppar och dalar. Ena stunden är jag lycklig över lägenheten, nästa är jag ett vrak då jag inser att Metro Teknik kommer rata mig som enda sökande. Nyhetschef Jonas Ryberg ringer upp och förklarar "Vi gav platsen till en annan sökande". Fast det inte finns någon annan sökande. Om detta kommer jag drömma inatt.

Avgrunden

Regnets smattrande tilltar utanför min lägenhet, eller:

Regn, slickar hela staden som en fuktig, kall tunga

som Jocke Berg skulle ha uttryckt det, äckligt nog. Jag tycker inte om Kent sådär jättemycket. Men visst måste Jocke ha lite humor som döper en låt till Cowboys. Det är en bra låttitel. Cowboys liksom. Snäppet bättre hade varit Cowboysare. MEN! Det var inte det här jag tänkte blogga om, det var endast ett sidospår.

----------

Det ruskiga vädret får också fungera som metafor för mitt känsloliv. Jag är ångestfylld och bitter. Ikväll ska jag se !!! och för detta ändamål avstod jag från att se en 70-millimeterskopia av Avgrunden. Såhär i efterhand inser jag mitt misstag och att det senare hade varit en mer passande aktivetet. Jag befinner mig nämligen i något av en känslomässig avgrund. Mina sökta praktikplatser glider mig ur händerna en efter en. Samtidigt verkar mina klasskamrater bli kallade på intervjuer till höger och vänster.

Nu ska jag duscha bort den här känslan av värdelöshet och sedan dränka mina sorger.