Och den där svensexan

On the road

Så jag tog mitt pick och pack för helgen och reste till Varberg för att gå på svensexa. Det blev en liten rundtur i vårt fina land. Administrationen för resan krånglade; vi fick inte plats i bilen som vi trodde och tågbiljetterna var slut. Jag och Virre svängde slutligen iväg mot Västerås där Uppsala-Christian hämtade oss i en brunfläckigt vit Nissan Sunny. Den var lagad med konservburk och höll ihop ända till Skara där det var kväll.

















"We can't stop here, this is Bert country!" tänkte jag och Virre enat, så en busschaufför tog oss till Falköping med dansband i högtalarna. Där var det också kväll.


















Nu hade vi inte så långt kvar, kanske hade vi kommit halvvägs. Tåget tog oss till Göteborg och efter någon minuts väntan kom vägpsykopaterna och hämtade upp oss, mor och far. En urbota dum idé är att bli upphämtad av föräldrarna eftersom det ger dem ett ypperligt tillfälle att skälla på varandra. En seriekrock på E4:an hade orsakat en "två mils stillastående bilkö" som far beskrev det vilket fick de höjda rösterna ur framsätet att öka ytterligare några decibel.

Vi undvek dock denna kö genom att ta 158:an mot Särö och var väl hemma vid ett, lördag natt. Därpå följde min och Virres struttillverkning inför svensexa och nattsömnen fick dröja.

----------

Jag fick under resan tillfälle att lyssna igenom Sahara Hotnights senaste och Maria låter inte alls särskilt mycket som Nina Persson vilket Virre påstått. Istället påminde hon faktiskt mig vid tillfällen om Stevie Nicks, vilket värmde min själ oerhört.

Awmygawd

Ja, ni ser ju själva vad klockan är. Det är så jävla ljust på mitt rum och det går bara inte att sova. Kanske måste jag sätta mig på en buss imorgon och åka sju timmar ner till västkusten också, bara för att gå på en jävla svensexa. Jag behöver bara lite sömn, det här är outhärdligt. Det blir ingen skola för mig i alla fall, det är ett som är säkert. Jag måste även gå på stan och köpa present till far. Och sen åka buss, i sju timmar. Fan.

Äntligen bilder

Efter ett kortfattat besök på Biljardpalatset och några tappra försök på Theodora och Dovas urartade vårt försök till ett sunkhaksreportage till en inte helt otrevlig kväll på Löwenbräu, före detta Hirschenkeller. Här intogs till en början varsin weissbier, märke Erdinger. Därefter försökte vi tappert göra en nattsuddsinspelning på Receptionistens iPod som snart övergick i...

















...en hetsig diskussion om Dilbert, och hans kurvade slips, mellan Texas och Fruktkepsen. Detta gav Fruktkepsen ett ypperligt tillfälle att återberätta sin favorit-Dilbert (den med sköldpaddan i tredje person).

















Det var en trevlig kväll, och resultatet kommer inom kort (förhoppningsvis senast på torsdag) att publiceras på Nyfiken Grön.

Jag måste va sjuk

Min sjukdom har bestulit mig på nattsömnen. Det blev till att ligga och vrida sig och jag känner mig således inte direkt utvilad. Möjligtvis får jag skylla mig lite själv för att jag igårkväll var tvungen att klämma i mig senaste Entourage. Och om jag inte blivit riktigt övertygad av de två första avsnitten sedan uppehållet så blev jag det nu. Aris känsloutflykter när han räddade Lloyd från prostitution i förra avsnittet var visserligen en höjdare men veckans desperata terapi-behov för detta tillstånd slog rekordet.

Nu är jag i akut behov av frukost, morgonduschen gjorde susen för min hygien men var desto mindre hjälpsam för mitt sjuktillstånd. Jag bävar därmed lite inför kvällens sunkhaksrep runt Fridhemsplan. Det är ett typiskt sånt där rep som ska bli jättekul att göra, framförallt för att höra Fruktkepsens träffande iakttagelser och Receptionistens ärtiga utbringade av skålar. Nu kanske jag inte ens kan följa med. Livet är bra orättvist, jag hoppas bara att jag hinner bli kry till helgens svensexa.

Förbannade ungjävel och förbannade Göteborg

Så sitter jag här på mitt rum, förlamad av förkylning, med de sista förberedelserna inför dagens textseminarium och sedan en eftermiddag som kvällsredaktör för Nyfiken grön. Och jag tror mig veta vem som försatt mig i mitt tillstånd av ohälsa. I torsdags eller fredags satt jag som vanligt på bussen hem från skolan och hamnade mitt i en dagisklass. Helt plötsligt börjar ungen bredvid mig hosta kraftigt, varpå hans skötare ber honom hålla för munnen. Följden: ungen börjar hosta ännu kraftigare utan att hålla för munnen i kanske en minut bara för att "fuck the man". Själv sitter jag och vrider mig i mitt säte och önskar att jag kunde pressa mig ut genom bussfönstret.

----------

Sedan ser jag att Way out west har bokat The Pogues, är det inte förjävligt!? Jag har inte råd med denna festival! Nu spelar alltså Pogues, Primal Scream, Lily Allen, Erykah Badu, Architecture in Helsinki, Moneybrother, The GO! Team, Lady Sovereign, Mika, Spoon, The Hives och fy va drygt det är!

Geografi

För övrigt har jag placerat min blogg på bloggkartan.se nu.

En nyans av brunt

Så det har visat sig att jag tydligen tycker om att posta bilder, inte minst bilder av mig själv. Men jag kände mig smått tvungen att följa upp den där kostymhistorien jag presenterade häromdagen. Det blev alltså ingen mörkblå kostym. Men det blev en lång och utdragen process att hitta något bra. Till slut blev det denna bruna kreation. Med slips och allt.

----------

Nu blev jag gräsänkling väldigt tidigt denna helg då min kvinna var tvungen att åka hem för att studera och jag tydligen ska på något möte ikväll. Och hur mycket jag än tycker om möten och att bestämma så har jag drabbats av någon form av förkylningsvirus. Än så länge har det bara börjat bearbeta min hals men jag är säker på att en utflykt till skolan bara skulle förvärra mitt tillstånd. Vi får alltså se hur det blir.

----------

Hot fuzz då, vad säger man, världsklass? De är så himla kvicka, hela det där Spaced-gänget. Det är en utmärkt kärleksförklaring till allt som är snutfilm och långt ifrån en brittisk Kopps, som jag inte ens förärar med en länkning. Det var till och med svårt att hänga med i alla blinkningar som avverkades på slutet.

Själv satt jag mest och grämde mig över att jag inte kunde placera Rafe Spall som utgjorde ena halvan av "Anderna" (en ordvits som väl blev sådär i svensk översättning). När jag så slog upp honom på det eviga uppslagsverket Imdb upptäcker jag att han är son till Timothy Spall, dvs Peter Pettigrew från Harry Potter. MEN, det är inte därför jag känner igen Rafe, jag upptäcker sekunden senare att han spelar Noel i Shaun of the Dead och plötsligt faller allt på plats för mig. Snubben har alltså tappat en hel del kilon. Som vanligt kommer alltså min blogg att handla om bantning, (vilket jag inte hade en aning om att den gjorde tills jag fick se att reklamen här på sidan handlar om det, och Google kan väl aldrig ha fel?)

Jag är så sjuk.

Slutet på en lång väntan.

Ikväll är det äntligen så dags. En hel vecka efter premiären och ännu längre efter en missad förhandsvisning ska jag få se Hot fuzz. Det blir jag, Idaho och Virre. Kritiken har varit blandad efter vad jag hört men själv har jag försökt att inte ta del av några recensioner. Jag är min egen Orvar.

----------

Och nu ska jag inhandla en gåbortkostym. Till min hjälp har jag två kvinnor med skarp smak, hoppas jag. Men kostym hjälper aldrig mot långt hår om ni frågar mig. Vad jag än försöker matcha till min kalufs ser jag bara ut som en slusk, varför är det så? Det kommer att bli en mörkblå kostym.

----------

Slips då? Slips är svårt. Vi får se hur det blir med slips. Den kommer ju ändå bara att sluta i pannan.

----------

Jag bävar lite för det här. Att behöva leta mig igenom stadens butiker efter en kostym. Biträden som försöker vara hjälpsamma men som inte biter på min beslutsångest. Jag känner redan pressen. Det är tur att jag vet att kostymen ska vara mörkblå i alla fall...

...men slipsen då? Hur gör jag med slipsen?

Städa och hyra

Om bara någon timme anländer kvinnan i mitt liv (en av dom åtminstone) till Stockholms central. Då blir det till att lägga ångesten på hyllan för några dagar och åtnjuta kärlekens nektar. Detta innebär dessvärre att jag först måste städa mitt rum, vilket inte gjorts på kanske två veckor. Därefter måste jag besöka Casablanca för att dels återlämna Waking Ned, en irländsk lottofilm med nakna gamla gubbar som jag och Texas hade en oförglömlig myskväll till, dels för att hyra Gudfadern II som blir kvällens film.

Vad gästabudet får för effekt på mitt bloggande över helgen återstår att se. För övrigt anser jag att Sveriges Radio bör förgöras.

Fel som blev rätt

Det gick vilt till vill jag lova, och inte en t-tröja var torr när spelningen var slut. Packat på dansgolvet och ölångorna blandade sig med kroppsådörerna. Det var utmärkta framförande av såväl Shit, Scheisse, Merde (båda delarna) som Hello? is this thing on?


















Men höjdpunkten kom definitivt efter att Moogen tagits fram. Då hade Sterd minsann blivit lite blöt i byxan tror jag. En 10-minuters orgie i filtrerad synth i nästan samma klass som Yeah (crass version). Därpå följde Me and Giuliani down by the school yard (a true story) och min lycka var gjord.


















Punkigt värre va?

Avgrunden

Regnets smattrande tilltar utanför min lägenhet, eller:

Regn, slickar hela staden som en fuktig, kall tunga

som Jocke Berg skulle ha uttryckt det, äckligt nog. Jag tycker inte om Kent sådär jättemycket. Men visst måste Jocke ha lite humor som döper en låt till Cowboys. Det är en bra låttitel. Cowboys liksom. Snäppet bättre hade varit Cowboysare. MEN! Det var inte det här jag tänkte blogga om, det var endast ett sidospår.

----------

Det ruskiga vädret får också fungera som metafor för mitt känsloliv. Jag är ångestfylld och bitter. Ikväll ska jag se !!! och för detta ändamål avstod jag från att se en 70-millimeterskopia av Avgrunden. Såhär i efterhand inser jag mitt misstag och att det senare hade varit en mer passande aktivetet. Jag befinner mig nämligen i något av en känslomässig avgrund. Mina sökta praktikplatser glider mig ur händerna en efter en. Samtidigt verkar mina klasskamrater bli kallade på intervjuer till höger och vänster.

Nu ska jag duscha bort den här känslan av värdelöshet och sedan dränka mina sorger.

Skrämmande frukost

Paniken hann sprida sig när jag insåg att jag läst Pondus på den plats Rocky brukar ligga i DN. Paniken hann sprida sig ytterligare innan jag fann käre Rocky överst bland stripparna. Vad är dealen DN? Är det ett försök att ge lite mer pondus åt Rocky (haha!)? Konformist som jag är tycker jag banne mig att Rocky ska tillbaks på sin trygga plats och hoppas att denna, för DN spontant ungdomliga, flytt ger upphov till ett ramaskri som hörs Sverige runt.

Hur som helst blev jag naturligtvis positivt överraskad när insikten nådde mig att ämnet för dagens serieversion av fablernas värld var skidsemester. Det ger mig ju nämligen tillfälle att posta den här bilden från min egen premiär i fjällen:






















Utstyrseln är till 100% lånade grejer och det var alltså i detta skick jag med rädsla för livet kastade mig utför backarna i Trysil. Men jag överlevde. Och som tur var befann vi oss på norsk mark så det hade ju varit lönlöst för infödingarna att försöka håna mig. För er, mina fellow landsmän, är det däremot fritt fram.

Samma gamla visa

Varför blir det såhär varje gång? Istället för att skriva på artikeln sitter jag och kollar på antikdeckarna. Men denna gång är faktiskt lite annorlunda. Jag fattar nämligen inte när deadline är. Är den klockan 13 imorgon? Är den klockan 18? Måste jag vara i skolan något? Jag har inte den blekaste och Texas vägrar hjälpa mig. Han äter nämligen kakor.

Två kvällar i rad har det blivit ägg och bacon till kvällsmat. Eftersom mina artärer nu är halvt igenproppade (jag känner hur hjärtat stannar till ibland) är det bäst att jag ikväll avstår från denna delikatess. Mannagrynsgröt månne?



Detta är anledningen till att jag vill se Beautiful Girls igen. Det var så längesen. Men är inte käre Neil lite självgod när han en halv minut in småmyser: "Aah, those strings.." till sin egen kompositon?

Här är hur som helst Beautiful Girls-varianten:

Parasit!!!

Det gäller att göra rätt för sig och inte leva på sina föräldrar livet ut. Men 500-lappen som blev insatt på mitt konto under uppmaningen "badminton" är bara att tacka och ta emot för. Inte för att den innebär ytterligare utklassning av Texas utan lite fysisk träning på annat håll. Den innebär nämligen en kvälls workout framför !!! på Debaser i morgon. Tack mor och far.

















Enligt brors utsago var ju Köpenhamnskonserten något utöver det vanliga och nu hyser jag stora förhoppningar inför torsdagskvällen. Som !!! själva uttrycker det:

People always ask me,
what's so fucking great about dancing, dancing?
Well how the fuck should I know,
even I can barely understand it, understand it.

Exkursion

Det visade sig ta nästan hela dagen att åka till Hässelby Strand och Farsta Strand. Och inte fick jag mycket ut av det. Det var lite sjöigt liksom, och sen känner jag hur jag vill bo nästan överallt i Stockholm. Jag är väldigt förtjust i hur tunnelbanan går upp ovanför jord precis utanför stadskärnan. Då är det nästan som att åka spårvagn.

Men varför godkänner inte Google min sida för reklam undrar jag! Texas sida har ju blivit godkänd och han anmälde den efter mig.

Sedan kom jag som vanligt på jättemycket att blogga om under promenaden längs Farsta Strand. Det är borta nu.

Maten, sömnen och den förträngda artikeln

Så ännu har det inte blivit någon resa till huvudstatens ytterkanter. Ej heller har det blivit någon lunch, min hunger till trots. Istället slumrade jag till lite till ljudet av Fleetwood Mac och någon jävla lyftkran här utanför.

Det var en förvisso skön men onödig vila som inte gav mycket mer än lite större siffror på alarmklockan. Nu är det way past lunch som för övrigt inte alls blir bildens pasta pomodora men väl lite köttbullar och makaroner. Sedan är jag nästan mer eller mindre tvungen att pallra mig iväg till närmsta t-banestation.

Samtidigt växer sig min praktikångest starkare innanför bröstkorgen men mer om det i senare inlägg. Kanske hjälper det om jag låter den vara outbloggad för stunden.

Mullvaden och tunnelbanan

Sitter på synopsseminarium med mullvaden. Min artikel om gröna linjen blir en essä om civilisationens slut. De fyra ändstationerna. Som vanligt hade det börjat knyta sig i magen över tanken på alla nya människor jag skulle behöva möta och samtala med. Min avföring var på gränsen till vatten. "Jag känner att det är lite löst i kanterna, vinkelmässigt", säger mullvaden om kurskamratens idé. Inte lika löst som mina lämningar käre Mats mullvad.

Men jag fick frisedel. Enligt mullvaden behöver jag kanske inte intervjua någon. Bara spatsera de okända ändarna av Stockholms tunnelbanesystem och låta min stream-of-consciousness nå anteckningsblockets tomma sidor. Jag klarade mig, den här gången.

Joost och blogg

Så fick jag slutligen testa Joost. Än så länge funkar det inte sådär fruktansvärt bra. Utbudet är lite tecknat, Guiness rekord-tv och World Poker Tour, typ. Dessutom hänger sig sändningarna då och då, precis som jag skulle få se en svensk slå världsrekord i jojo.

Jag har fortfarande inte riktigt förstått poängen med att blogga ännu. Det är ju så jävla tråkigt att läsa bloggar. Men jag tror att de alltså inte är gjorda för att läsas, bara för att skrivas.

Ingen öl.

Det blev ingen öl i helgen. Det blev hemkomst från Norge. Det blev öl i Norge däremot. Det blev öl och jäger. Det blev skidåkning för första gången i livet. Det blev Håkan Nessers Människa utan hund i bilen på väg till Norge och på väg hem från Norge.











Håkan Nesser läser bra men långsamt. En resa till Norge tur och retur tog mig bara till skiva fem av fjorton. Dessutom är det ju så svårt att ta personer som tar sig själv på för stort allvar på allvar.