Mullvaden och tunnelbanan

Sitter på synopsseminarium med mullvaden. Min artikel om gröna linjen blir en essä om civilisationens slut. De fyra ändstationerna. Som vanligt hade det börjat knyta sig i magen över tanken på alla nya människor jag skulle behöva möta och samtala med. Min avföring var på gränsen till vatten. "Jag känner att det är lite löst i kanterna, vinkelmässigt", säger mullvaden om kurskamratens idé. Inte lika löst som mina lämningar käre Mats mullvad.

Men jag fick frisedel. Enligt mullvaden behöver jag kanske inte intervjua någon. Bara spatsera de okända ändarna av Stockholms tunnelbanesystem och låta min stream-of-consciousness nå anteckningsblockets tomma sidor. Jag klarade mig, den här gången.