Säng säng säng

Säng, säng, säng
Säng, säng, säng
Säng, säng, säng

Se på mig jag är trött, jag är slut
Jag är trött, jag är trött, jag är jättetrött, ååh!
Säng, säng, säng
Sova, sova, sova
Säng, säng, säng

Se på mig, jag är död som en sill
Jag är trött, jag är trött, jag är jättetrött, ååh!
Säng, säng, säng
Sova, sova, sova
Säng, säng, säng

Se på mig, jag är väck som en tung gammal säck
Jag är trött, jag är jättetrött, ååh!
Säng, säng, säng
Sova, sova, sova
Säng, säng, säng

Se på mig, jag är trött som ett såll som är blött
Jag är trött, jag är jättetrött
Säng, säng, säng
Sova, sova, sova
Säng, säng, säng

Får jag sova lite, får jag sova lite, får jag sova
Så blir jag pigg, blir jag piggepigg, blir jag piggepigg
Piggelin, pigge piggelin, piggelin, nä

Säng, säng, säng
Sova, sova, sova
Säng, säng, säng
Sova, sova, sova
Säng, säng, säng
Sova, sova, sova

Se på mig! - Se på mig! - Se på mig!
Se på mig! - Se på mig! - Se på mig!
Jag är trött! jag är trött!

Se på den, se på den, se på mig, se på den!
Jag är trött, han är trött, han är trött!
Jag är trött!

För mitt liv är hårt och tufft, jag är trött
Jag är trött, jag är jättetrött, ååh
Och jag får för lite luft!
Jag är trött, han är trött, han är jättetrött

Får jag sova lite, får jag sova lite, får jag sova
Så blir jag pigg, blir jag piggepigg, blir jag piggepigg
Piggelin, pigge piggelin, pigge piggelin
Piggelin, piggelin, pigge pigge piggelin, piggelin, pigge pigge piggelin
Pigge piggelin, pigge piggelin, pigge piggelin, pigge piggelin
Pigge piggelin, pigge piggelin, pigge piggelin, pigge piggelin

Pigge pigge pigge pigge pigge piggelin
Pigge pigge pigge pigge pigge piggelin
Pigge pigge pigge pigge pigge piggelin
Piggelin piggelin pigge pigge piggelin
Piggelin, piggelin, pigge piggelin
Piggelin, piggelin, pigge piggelin
Piggelin, piggelin, pigge pigge piggelin
Blir jag pigg, blir jag pigg, blir jag pigg, blir jag pigg, piggeli-in, piggelin!

Florence på P3

Precis hemkommen från P3 Live Session som var fantastiskt. Annika Norlin var lite segförkyld vid mc-micken men dom är ju alltid lite sega däruppe i Norrland. Det blev en väldigt mysig liten tillställning med en publik på bara 10 personer. Det var jag, min bror och några tjejer. Jag hade lite ångest innan för att bli tvingad att fråga något (journalist som jag (snart) är, är ju frågor det värsta jag vet) och något bitter över att P3 inte var ett dugg intresserad av mig som praktikant. Men jag kom snart över det.

Bror fick lov att hjälpa Love stämma gitarren genom att ta ton på pianot och det hela var ytterst gemytligt med kaffe och bullar. Lyssna på programmet i P3s trettiodagarsarkiv innan det är försent.

Med den dåliga uppslutningen färskt i minnet har jag dock förstått att jag är ett mycket hängivet Florence Valentin-fan. Förstår inte människor att Love är vår tids kanske främsta fanbärare för svensk musiktradition? Skaffa skivan genast!

Three down...

Och än har det inte hänt så mycket märkvärdigt. Jag har skrivit en hel del smånotiser. Gjort en Hallå där Adolphson & Falk och fått lyssna exklusivt på deras nya singel Tyngdlös feat. Christer Fuglesang. Jag har varit på KTH och frågat varför så många hoppar av, är inte det ironiskt så säg? Idag har jag pratat med New York och väntar på att imorgon få ringa Los Angeles och Mark Frauenfelder, editor in chief på MAKE. Men mestadels har jag suttit på Facebook.

Jag har nämligen jobbat med en topp 5-facebook-applications. Och eftersom Facebook inte är mycket mer än applications har jag utforskat det nästan hela dagen. Den bästa jag hittade, som dock inte tar sig in i tidningen är "Pee on your friends". Vilket jag sedan gjorde, med råge. Sju stycken nedkissade vänner kommer bli glada nästa gång de loggar in.

I övrigt var jag lämnad ensam på redaktionen idag, för större delen av dagen. Det var okej men känns inte som jag jobbar på heltid ännu, vilket på sätt och vis är skönt. Det är bara det där med att komma med idéer... Måste få ett grepp om tidningen nu.

Imorgon ska jag på båtkonferens och höra vad Sony Ericsson tror om framtiden. Men ikväll ska jag till välkända kvarter. På Radiohuset ger Florence Valentin en konsert för P3 Session Live. Ni kan höra dem och mina applåder med start halv tio ikväll.

Suget

För någon månad sedan ägnade jag och Texas ungefär två kvällar i veckan åt att lära oss om astronomi. Då fick vi bland annat veta vad svarta hål är för något. Nu har jag ett svart hål i magen. Det suger med jämna mellanrum i sig allt som kommer för nära. Detta sammanfallar inte sällan med de ögonblick jag tänker på praktiken som börjar imorgon.

Ångest är en svår sak att leva med, och ska man bli journalist får man tydligen leva med det för jämnan. Dessutom har jag läst ut den sista Harry Potter-boken, någonsin. Det bidrar till suget i magen. För att dämpa suget lagade jag curry. Nu luktar den över hela lägenheten. Men suget finns kvar.

I övrig såg jag precis Bajen - HBK på Söderstadion. Det var ett bra sätt att tänka på annat än praktik och ångest men dessvärre var det svarta hålet i min mage en större segrare än HBK som tog hem matchen med ett-noll. Det svarta hålet i sin tur närmar sig en förkrossande seger över min kropp och mitt intellekt. Nu vill jag inte tänka på någonting. Bara sova, och vakna om 16 veckor igen.

Ängelsberg

Förra veckan var jag på besök i världsarvsorten Ängelsberg. Under dagarna där genomlevdes bland annat en kräftskiva, en hundpromenad och en hel del bad i Åmänningen. Jag har både privat, till Texas, vars hem jag bevistade, och offentligt, via denna blogg, utlovat en topp-tre-lista över denna minisemester. Och nu, mina damer och herrar, är det slutligen dags. Vi börjar bakifrån.

(I förväg vill jag förklara att mitt besök genomsyrades av nästintill oöverträfflig trevlighet, varför det för mig är otroligt svårt att göra en lista av denna typ. Helst hade jag sett att alla fått närvara och tillsammans med mig upplevt denna fantastiska resa. Men ett löfte är ett löfte, och jag vill tro att jag är en man vid mina ord, därför får jag sålla och rensa bland alla oförglömliga ögonblick i ett försök att presentera tre favoriter.)


3. Bad och lek i Åmänningen

Mången gång under de tre dagarna samlades vi vid bryggan nedanför tomten och blickade ut över denna Västmanlands största sjö. Här förklarade Texas till exempel hur det om vintrarna genomförts familjepromenader över isen, och vid dessa ord smälte mitt hårda hjärta av glädjen i hans ögon.

Oförglömlig var den dag vi tillsammans med Texas syster och hennes två vänner rodde träekan ut mot ankbajsudden och den privata flytbryggan. Flytbryggan försökte vi sänka med all vår kraft när vi inte lekta strandsatta. Då rodde Texas omkring oss som en räddare i nöden.

2. Hundpromenad

En kväll var det god tid för Texas att visa mig den byggd han växt upp i. Kanske har han inte växt upp där till fullo men nog måste en del av hans själ präglats av det kulturmecka av svensk sommar som är Ängelsberg. Här trängs skulpturerna med fiskodlingarna och det välbevarade bruket ropar "idyll idyll idyll!" åt oss när vi passerar med Wilma och Franz Milton i varsitt koppel.

Och hundarna är ju egentligen ett kapitel för sig. Sällan har två så älskvärda, runda och kramvänliga jyckar setts till. Wilma vickar sensuellt på rumpan när hon drar i kopplet jag håller i handen. Hennes son Franz Milton drar vilt Peter till höger och vänster tills han får mindre sår på sina handflator.

1. Familjen Östborg

Men nog var det självaste kärnan i Ängelsberg, familjen Östborg, som tog det varmaste greppet om hjärtat och vägrar släppa taget. Ändå har jag bara mött en bråkdel av den brokiga syskonskaran. Den som någon gång sett på serien Sjunde Himlen och skrattat åt amerikanarnas drömska och vridna sätt att se på kärnfamiljen skulle fullkomligt tappa hakan vid ett besök på det gamla kollot Solgården.

Jag har svårt att sätta ord till den obeskrivliga känsla som drabbar mig när jag träder in i köket där familjen samlas, men det är stort. Jag kan bara beskriva det med musik. Därför har jag börjat att fila på min första vals, under arbetsnamnet "Sommar i Ängelsberg", alternativt "Vals på Solgården". Möjligtvis blir det kompromissen "Sommarvals vid Åmänningen".

Jag återkommer när verket är färdigställt.

En obekväm sanning...

...är att Architecture in Helsinki var mycket bättre än Manu Chao. En hel drös Göteborgare, närmare 16 000 hade byggt upp förväntningarna inför deras ankomst och world-reggae. Därför var det inte konstigt att publiken unisont studsade till den förföriska baktakten som i varje låts klimax övergick i tvåtakt. Efter några låtar hade jag dock förstått konceptet och smög uttråkad iväg till tältet där de klädsamt tokiga australiensarna i Architecture in Helsinki precis äntrade scenen. Där kunde svängigt fantasifull pop avnjutas med glädje.

Tidigare på kvällen hade jag gjort en liknande affär av att lämna Howlin' Pelle och hans Fagerstakompisar för att istället tälta med The Go! Team som faktiskt var helt fantastiskt bra. Jag och bror var dessvärre tvungna att smita iväg innan konsertens avslut för att hinna ställa oss längst fram på Primal Scream. Detta för att säkerställa att Bobby Gillespie och Andrew Innes skulle kunna se oss sjunga med i varje stavelse och luftspela med i varje gitarrsolo.

Sammanfattning:

Bäst:

The Go! Team
Primal Scream (när de körde Damaged och hela tiden)
Shane Magowan (när han stapplade upp på scenen)

Sämst:

Krocken mellan Primal Scream och Lady Sovereign
Regnet
The Pogues (för att det inte kunde bli nåt annat än en besvikelse)

På fyllan och villan

Jag skriver från andra sidan dimman. Texas har i taxi försökt förklara kvällen som den sämsta i hans liv trots att han egentligen är jättenöjd. Därav har bror hans gett honom både skäll och smäll. Nu ligger jag på en madrass på golvet i väntan på bättre tider och vill berätta för er om veckan i Ängelsberg. Dessvärre är timmen för sen och samtidigt är tiden ännu inte inne för min topp-3-lista över världsarvsbesöket.

Way out west letar vi oss i helgen fram över Göteborgs gator i jakt på den perfekta festivalspelningen. Blir det en ginstinn Shane med Pogues? Blir det Bobby och countryflickor? Blir det rentav en krullig Strokes-gitarrist? Säkert är bara att Not Forever var kvällens höjdpunkt.

Currydröm

Jag vet att drömmar kan vara bisarra. Men under nattens sömnstrapatser blev jag minst sagt paff när jag, fullkomligt berusad efter en pubrunda på Londons gator med min fjällrävenryggsäck på axlarna, sprang in i självaste Tim Curry. Han verkade ha bråttom någonstans men jag kände mig manad att genast ta i hand och utnämna honom till "one of my faavourite actorssh of all *hiccup* time...". Detta trots att jag i samma ögonblick som jag uttalat orden inte kunde komma på en endaste film med honom. Först efter att vi skiljts åt dök Rocky Horror Picture Show upp i huvudet och med ens ville jag skrika "Dr. Frank-N-Furter!!" efter honom.

Efter detta pinsamma, och kom ihåg, ihopfantiserade möte (inte ens i min fantasi kan jag vara talför eller ens drömma ihop någon mer intressant person att träffa än Tim Curry) blev jag till råga på allt bestulen på halva innehållet i min ryggsäck: En iPod, en Futurama-dvd, en Proust-bok och, märkligt nog, ett ark med designerklistermärken som jag inte ens visste jag hade i väskan.