En obekväm sanning...

...är att Architecture in Helsinki var mycket bättre än Manu Chao. En hel drös Göteborgare, närmare 16 000 hade byggt upp förväntningarna inför deras ankomst och world-reggae. Därför var det inte konstigt att publiken unisont studsade till den förföriska baktakten som i varje låts klimax övergick i tvåtakt. Efter några låtar hade jag dock förstått konceptet och smög uttråkad iväg till tältet där de klädsamt tokiga australiensarna i Architecture in Helsinki precis äntrade scenen. Där kunde svängigt fantasifull pop avnjutas med glädje.

Tidigare på kvällen hade jag gjort en liknande affär av att lämna Howlin' Pelle och hans Fagerstakompisar för att istället tälta med The Go! Team som faktiskt var helt fantastiskt bra. Jag och bror var dessvärre tvungna att smita iväg innan konsertens avslut för att hinna ställa oss längst fram på Primal Scream. Detta för att säkerställa att Bobby Gillespie och Andrew Innes skulle kunna se oss sjunga med i varje stavelse och luftspela med i varje gitarrsolo.

Sammanfattning:

Bäst:

The Go! Team
Primal Scream (när de körde Damaged och hela tiden)
Shane Magowan (när han stapplade upp på scenen)

Sämst:

Krocken mellan Primal Scream och Lady Sovereign
Regnet
The Pogues (för att det inte kunde bli nåt annat än en besvikelse)