Lämnad ensam
Alla jobbar och sliter eller är ute och reser men själv är jag fast på Gärdet med mitt eviga blickande mot stjärnorna. Här avnjuter jag födelsedagspresenterna som anlände på posten i dagarna. Just nu betar jag av första säsongen av Frasier, och de inledande avsnitten är, minst sagt, gripande.
Relationen mellan Frasier och just inflyttade pappa Marty är spänd och lockar till både skratt och tårar i nästan varje avsnitt. Dessutom avfyrar Niles och Frasier fantastiska kvickhetsdueller i varje scen de sammanförs. Redan i pilotavsnittet levereras följande guldkorn under deras första möte:
Niles pratar på om en tvist med sin trädgårdsmästare och avslutar:Ja, så fortsätter dom och jag skrattar högt med mitt glas rödtjut framför TV:n. Jag var tvungen att dricka lite vin till den italienska tomatsåsen jag puttrat på spisen under större delen av förmiddagen. Det mesta av den åt jag upp, resten befläckar min t-shirt.
Niles: Tell me you would have handled it any differently, Frasier?
Frasier (som står lutad över en tidning, tittar upp): Oh, I'm sorry Niles, I didn't realize you had stopped talking..
(POW!)
Niles: You haven't heard a word I've said
Fraiser: Niles, you're a psychiatrist. You know what it's like listening to people prattling on endlessly about their mundane lives.
(BAP!)
Niles: Touché. And on that subject, I heard your show today.
(WHAMM!)
Frasier: And...?
Niles: You know what I think about pop-psychiatry.
Frasier: Yes, I know what you think about everything. When was the last time you had an unexpressed thought?
Niles (kallt leende): I'm having one now.
(SMASH!!)
5 kommentarer:
Frasier är en jävla fin man.
Fast den stora behållningen är ju Niles. Hans rörelseschema, minspel och ryck är fantastiska.
Niles knäcker. Fan vad jag saknar kabel-tv ibland.
Niles är sannerligen höjdpunkten i Frasier, det är svårt att återge den stora humorn i text.
Så jävla ensam!
Skicka en kommentar