Det som göms i snö

I min närmast arkeologiska utgrävning av hyllorna och garderoberna på Körsbärsvägen har jag nu kommit till gamla skolpapper. Mycket snart gjorde jag detta fynd:











Kollegieblock på kollegieblock, innehållande urgamla ristningar med vad som bara kan vara blyertsstift, tjocklek 0,7. Nu är detta inte särskilt komplicerat, i själva verket ganska grundläggande, men jag fattar ändå ingenting.

----------

Med anledning av utmärkelsen är dagens Håkan Evert Taube - Bibbi:

Bibbi, du räknar timmarna
av kärlek som du fått
som tog dig bort
i dröm och salighet

Bibbi, du räknar timmarna
av kärlek som du fått
ryms kärleken i något mått
säg det, säg det, säg det

Evert Taube:

Jag brukade citera Evert Taube
Jag brukade gå bredvid dig

Du räknar timmarna och tid
av kärlek som du fått
som tog dig bort
i förhoppningar & regnbågar

Det mest briljanta med detta textlån är såklart omskrivningen av dröm och salighet till förhoppningar & regnbågar, som ju är titeln på Håkans egen låt från Det är så jag säger det.

Pick och pack

Jag tänkte få en tjuvstart på packandet för helgens flytt, men hur jag än plockar från skivhyllan blir den ju aldrig tom. Mina plastiga jewel case CDs är varken lika snygga som vinylskivor eller så behändiga som filerna på iPoden. Men jag kan inte göra mig av med dem. Varenda en har gjort avtryck i antingen plånbok eller hjärta och har sin självklara plats i minnet och hyllan.

Euroboys - 1999 Man EP som jag fick slita i över ett år för att hitta och slutligen fann i både original- och nyutgåva. Nyutgåvan köpte jag först från nätet och hittade sedan plötsligt originalet på en skivbörs i Göteborg. Bror räknar den tillsammans med Beastie Boys Sabotage som världens bästa rocklåt.


Death from Above 1979 - You're A Woman, I'm A Machine som jag köpte nästan enbart på grund av det rosa omslaget med elefantsnablar. Det ropade på mig när jag stod i världens bästa skivbutik Amoeba Records i San Franciscos haschkvarter.



Duke Ellington - Take The 'A' Train som jag fick av mors kusin Lars när jag som 8-åring deklarerat att jag gillade jazz. I ärlighetens namn har den inte gått särskilt varm i skivspelaren. Faktum är att jag lite glömt bort den när jag nyss hittade den. Men naturligtvis åker den rakt in i iPoden.


Nu fattas väl bara att jag sorterar dem i självbiografisk ordning.

----------

Dagens Håkan är Nico - I'll Keep It With Mine (Dylan):

I can't help it
If you might think I'm odd,
If I say I'm not loving you for what you are
But for what you're not.

Den fulaste flickan i världen:

Jag är inte kär i henne för vad hon är
utan för vad hon inte är
jag vet, det låter konstigt när jag säger det

Misshandlad på Gärdet

Om bara några timmar ska jag bege mig till Gärdet och hem till en främmande människa för att provligga hans säng. Såhär lät det på telefon igår:

Sängperson: Jag jobbar ju mellan nio och sex..
Aron: Okej, men då kanske jag kan komma lite efter sex?
SP: Nej, vet du hur vi gör, alltså, mellan sju och åtta brukar jag se på Cops.
A: Oookeej..
SP: Jag tycker bara det är så kul att se folk få stryk på teve, haha!
A: (nervöst skratt)
SP: Jake är helt fantastiskt bra alltså. Men du skulle kanske kunna komma vid åtta då?
A: (svälj) Javisst.

----------

Dagens Håkan är Nina Simone - Do What You Gotta Do:

I've loved you better than your own kin did
from the very start. It's my own fault
what happens to my heart
You see I've always known you'd go..

Brännö Serenad:

Det är mitt eget fel
vad som än händer med mitt hjärta
För jag har alltid vetat att du inte skulle stanna (stanna)

Fortfarande över Isley Brothers stråkar.

Sova sova sova

På lördag ska det flyttas. Tills dess behöver vi en säng. Den ska vara 160 cm bred, eller kanske 140 cm bred.

"Nu är det din städvecka!" står det på den blå lappen på min dörr. Lappen syftar i själva verket på förra veckan. Detta innebär att jag måste städa korridoren och framför allt köket ikväll. Det är jobbigt eftersom köket är väldigt smutsigt.

Idag fick jag en länk och till slut visade det sig att jag är 136 smart. Hur smart är du?

----------

Dagens Håkan är Chet Baker - You Don't Know What Love Is:

You don't know how hearts burn
For love that can not live yet never dies
Until you've faced each dawn with sleepless eyes
You don't know what love is

Brännö Serenad:

Och vad vet du om hur hjärtat kan bränna?
För kärlek som aldrig kan dö, men inte heller leva...

Och vad vet du om gryningen?
Förrän du mött varje morgon, med sömnlösa ögon...

Dessutom ligger den fantastiska texten över stråkarna från Isley Brothers My Love Is Your Love (Forever)

Graham Greene

Så var jag förflyttad till 30-talets Brighton, som jag satt och åt en hamburgare på T-centralens McDonalds. Jag kände mig som Fred Hale i inledningen av Brighton Rock när en ung man med hörlurar runt halsen plötsligt kommer fram till mig och frågar: "Är du jagad av Mix Megapol?"

Jag kan bara anta att det var radiostationen som körde en uppdaterad variant av Kolley Kibbler och mycket snart förstod jag att någon gangster i en annan del av stan var ute efter mig. Det blev till att skynda på tåget mot Falun.

Mer Mars?

Jag bloggar alldeles för mycket om Veronica Mars tror jag, det verkar vara en serie för små flickor. Men, jag upptäckte, alldeles för sent, att dubbelavsnittet jag såg idag var säsongens, och förmodligen seriens, sista. Jag tänkte redan innan jag började titta att eftersom det är ett dubbelavsnitt lär det ju vara det sista. Men inte då, jag tittade på det och mot slutet var det helt uppenbart för mig att del 23 och 24 skulle dyka upp nästa respektive nästnästa vecka. Men ack vad jag bedrog mig.

Det här var alltså vad vi får? Jag fattar ingenting. Efter att ha sett hela Day Break var jag inne på Weird Science och läste om Kjells åsikter om sista avsnittet och förundrades över hur han inte verkade ha förstått någonting av upplösningen. Jag skrattade lite inombords och var nöjd över att jag minsann förstod. Det skrattet har nu fastnat i halsen.

Hur kunde detta vara slutet på Veronica Mars? Vi fick ju inte veta någonting. Logan spöade upp en skolkamrat med maffiakopplingar och ursäktade sig med sarkastisk uppriktighet till Piz? Jake Kane är tillbaka, och har skägg? Keith kommer förlora valet igen? Jag förstår ingenting.

Kära dagbok

Jag har inte aktiverat mig idag. Jag har inte gjort den där reporterintervjun som jag eventuellt skulle genomföra. Istället har jag, sedan jag kom hem igår vid fem, sett färdigt på hela Day Break, det var fem avsnitt, samt de två senaste Veronica Mars. Jag fick lov att ta ett avbrott för att se sista kvarten av Blast from the Past. Jag har inte ätit, men jag har duschat. En viss tid har ägnats åt denna sida (framför allt är de filmer som lagts upp av kerpital väldigt kul).

Detta innebär att jag till viss del ställt om dygnet. När jag blev klar med Day Break inatt vid tre, eller var det fyra, tvingades jag stänga till fönstret ordentligt för att slippa höra fågelkvittret utanför. Jag hatar de där vårfåglarna som tjuter hela natten. Som tur är ingår jag i "sena" gruppen imorgon och behöver inte vara i skolan förräns klockan tio.

Jag måste äta.

Black Snake Moan

Till slut blev det ingen lägenhetsvisning i måndags så jag passade på att se filmen med bror när jag ändå slapp köa och allt. Den var värd besöket redan efter inledningssekvensen där Justin Timberlake och Christina Ricci idkar älskog.

Ännu bättre blev det av att få se Samuel L. Jackson visa upp hela sitt register utan att någon gång bli tråkig. Från bluesrösten vi fick provsmaka i Long Kiss Goodnight, via den tårdrypande vreden ur A Time To Kill och ända fram till den frälsta hårdingen ur Pulp Fiction. Och när han vispar in håret i pomada och gräver fram elgitarren från under sängen är det nästan som bäst.

Jag har inte hunnit se Hustle & Flow, som var Craig Brewers genomslag, men i sin andra film har han definitivt lyckas med att få varje ruta att andas av södern, blues och sex. Och inte bara det, han går till botten av begreppen.

Ägg och socker

Varsågod, ett recept som skulle göra självaste Elvis avundsjuk.

• 1 ägg
• 1 dl socker

Vispa ägget och sockret länge. Servera i glas.






















Varning! Delikatessen kan ge biverkningar i form av grav ångest.

Något att fästa ögonen vid

Som utlovat kommer nu blogginlägg minst nummer två för kvällen där ämnet är roliga klipp. Förlåt, där ljög jag lite. Klippet vi ska avhandla är inte alls roligt. Det är förskräckligt. Jag avråder alla från att se på klippet. För de som är bekanta med College Humor är kanske klippet redan historia. Men klippet (och jag råder ALLA känsliga surfare att inte klicka på länken!) är något jag måste skriva om. Något jag måste skriva av mig.

Först en sammanfattning av innehållet: Tre slagverkskillar är del av en orkester som uppträder i vad som måste vara en aula. De står i bakgrunden och trummar lite på sina respektive instrument. Plötsligt inträffar det otänkbara. Plötsligt händer det som inte kan hända. Kille nummer 3:s öga, hans vänstra öga, ögat som i vanliga fall sitter stilla jämte det högra, hoppar ur ögonhålan.

Jag upprepar. Det. Hoppar. Ur. Ögonhålan.

Istället för att sitta kvar i ögonhålan där det är brukligt att ett öga sitter blir det hängande. Det blir hängande, i en cirka tio centimeter lång synnerv, i höjd med kille nummer 3:s mungipa.


Detta väcker naturligtvis många frågor, varav den mest centrala: Varför? Varför händer detta? Varför tittar jag på detta? Hjälp mig Google, hjälp mig förstå. Förklara för mig, förklara eye pop out.

Jag börjar läsa under den första träffen What happens when your eyeball falls out of your socket?

Get it put back in, and soon. The longer you remain in this rare condition—known as "globe luxation"—the more strain you'll put on the blood vessels and nerves that connect your eye to the rest of your head.

Okej, ganska självklart, jag tror inte att någon vill ha ögat hängande under näsan längre än nödvändigt. Men Varför var frågan, jag läser vidare. Och det som kommer nu, är jävligt intressant:

Not all popped eyeballs come from head trauma. A few people can luxate their globes on purpose, and certain others get "spontaneous globe luxation" when their eyelids are pushed in the right way. Someone with shallow eye sockets or floppy eyelid syndrome, for example, might pop his eyeballs during a regular eye exam. You can also trigger luxation while putting in your contact lenses, or with a particularly violent sneeze. You might even pop your eyeballs by trying to exhale while keeping your nose and mouth closed (i.e., performing the Valsalva maneuver).

Det finns så mycket roligt i detta stycke. Okej, det där sista är ju ganska oroväckande. Hur många gånger har jag inte försökt tryckutjämna genom att hålla för näsan och andas ut hårt? Brukar jag då tänka på att inte poppa ut mina ögon? Knappast. Tryckutjämna, eller "the Valsalva maneuver" som det tydligen heter, aldrig mer med andra ord. Men låt oss för ett ögonblick koncentrera oss på detta parti:

You can also trigger luxation while putting in your contact lenses, or with a particularly violent sneeze.

Okej, jag har inga linser, och inget behov av det. Men jag hoppas att alla som har det är väldigt rädda vid det här laget. Men en nysning? Dina ögon kan ramla ut när du nyser, förstår du allvaret i detta? För min del innebär det ögonlapp under resten av livet, på båda ögonen.

----------
Uppdatering 22.27

Undrar just hur ofta detta händer Andreas Mattsson...

Don't stop the wedding

Mycket har hänt sedan sist, vilket innebär att detta bara är det första av minst två inlägg som kommer att krävas för att redogöra för de senaste dagarnas händelser. Jag börjar med det mest centrala, bröllopet. Inom detta ämnes ramar ryms mycket som inte är av allmänintresse men några detaljer torde vara er relevanta.

















Kära läsare, först och främst, en bild av min far (och någon random dude i bakgrunden). Somliga skulle påstå att jag brås på honom. Det faktum att han framåt tolvslaget och lite efter började söka upp vin- och ölslattar (trots att det rådde öppen bar) talar för denna teori.

Nästa alkoholrelaterade historia är min moders benägenhet att så fort vi kommit innanför dörren (det kan vara när vi blivit hemskjutsade från tåget, när vi kommer hem halv tre på natten efter bröllopet eller när vi kommer hem efter brunchen dagen efter) öppna kylskåpsdörren och tappa upp ett glas vitt vin. Jag är inte bara min fars son, utan även min mors. Denna historias poäng är att familjens bröllopsgåva, en kartong innehållande resekassa till det lyckliga paret, var tillverkad av en uppdrucken bag-in-box.

















Här en bild av min bordsdam, låt oss kalla henne Agnes, 15. Ett fan av Timbuktu, Svenska Akademin och fotboll. Det blev ingen dans för oss.

















Däremot tog jag mig en svängom med bröllopstårtan som visade sig vara en tuff och chokladprydd motståndare. Som tur var hade jag en cognac till hjälp och avväpnade inom kort bakverket. Lägg för övrigt märke till min kapsejsade namnskylt som tagit brudens far inte mindre än 20 minuter att tillverka.

Slipschocken

För er som undrar varför slipsar inte skall tvättas i tvättmaskin:

Drakfest som satte sina spår

Inte har jag fått mycket nyttigt gjort idag. Några crêpes blev det, med köttfärs och spenat. Och enligt receptionisten får jag nu alltså inte frysa de som blev över. Då får jag cancer.

På fredag sker det vi alla väntat på, det stora bröllopet. Men redan imorgon går tåget ner mot havet, Varberg och fästningen. Jag har haft en bantperiod inför denna festlighet i hopp om att tillfälle ska ges för ordentlig frossa där. Jag hoppas på någon typ av buffé, uppföljd av en fet och gräddig bröllopstårta.

Frossan tjuvstartade dock redan igår, med öl och b-sås-pizza. Men eftersom kvällen även innehöll boccia (förlust), kubb (seger), drakflygning (briljering) och dans, dans, dans (hits) hoppas jag att det jämnade ut sig lagom till tolvslaget.

----------

Fick tag på det senaste Entourage i HD och nog var det skillnad. Skärpan i bilden var dock inte det enda som bländade mig. Det var ett högklassigt avsnitt och det märks att vi närmar oss säsongsavslutning. Frågan är bara hur Johnny Dramas slutscen skall toppas. Bättre än så blir det knappast.

Den största förloraren

Av alla de sångerskor som spelat den svikna kvinnan är det ingen som gör det bättre, eller mer övertygande, än Doris Duke. Det är ingen annan som uttrycker sig så rakt, så mörkt och så bra som henne. Som i de inledande stroferna av Ghost Of Myself:

You left, I cried.
You lived, I died.
I made you happy, you made me hurt.
I gave you honey, you gave me dirt.

Men starkast blir det i Feet Start Walking. Doris bestämmer sig för att överraska sin älskling eftersom hon råkar befinna sig i hans kvarter. Men istället får hon den största överraskningen själv:

I just stopped by here to see if you were at home.
I see that you have company, and you're not alone.
It seems that I have made a very big mistake tonight, that's what I've done.

Förstummad och förtvivlad står hon förstenad i dörröppningen. En miljon tankar far genom huvudet, men de är i konflikt med resten av kroppen. I rummet ligger mannen hon älskar med en annan kvinna, och Doris är för chockad för att ens kunna röra sig. Hon försöker övertala sig själv:

So come on, feet start walking.
Mouth stop talking.
Arms let him go.
Can't you see, he don't love you anymore?

Men hon blir stående. Och munnen slutar inte gå. Hon börjar ursäkta sig och Doris pratar nästa vers till sin man och den andra kvinnan.

I'm sorry I've interrupted something, whatever's going on.
But I thought since I was in the neighbourhood I'd stop and see if my man was home.
But it seems you don't need anymore company. It looks as though you've got it made.
Seems like this old girl you once called yours didn't make the grade.

I en sista desperat attack skriker hon ur sig befallningarna till kroppen som vägrar lyda.

So come on feet! (Start walking.)
Shut up mouth! (Stop talking.)
Eyes stop crying.
Heart stop your dying.
Turn around and walk away slow.
Can't you see, he don't love you anymore?

Soul-labeln Kent har gett ut den oumbärliga I'm A Loser.

Helgen v. 19

Det var då bantningskuren inför vårens bröllop sprack. Mitt fall blev en påse chips, en flaska Trocadero, jordgubbsmousse och pannkakstårta. Ida anlände redan i torsdags och gav mig en present i form av en form. Den har i helgen använts till såväl lasagne som crêpes, båda väldigt lyckade. Det var dessa måltider som fick garneras med diverse desserter. Och nu minns jag plötsligt den där Djurgårdsglassen med pekannötter vi delade på som var den riktiga början på min dietbrottskarriär. Nåja, jag har åtminstone några dagar på mig att promenera bort några hekton, det får väl bli en veg-buffé för 30 kronor till lunch i veckan.

Och vi hade faktiskt lite att fira i helgen, ett sorts ettårsjubileum kombinerat med den nya lägenheten jag skrev kontrakt på i fredags, och så helgens höjdpunkt, Eurovision Song Contest. Jag blir alltid lika förbannad av tanken på melodifestival och vill genast springa och gömma mig. Men som ena halvan av ett älskande par blir dessa svenska, och i detta fall till och med europeiska, folkfester ett nödvändigt ont. Luuk och sidekick var faktiskt stundtals oerhört underhållande och höll mig kvar framför teven, även om jag allvarligt övervägde att lämna rummet när Ukraina gjorde narr av allt som heter musik, eller humor för den delen.

Idag var jag sedan på upptäcksfärd i min nya stadsdel, Ladugårdsgärdet. Och vilket fantastiskt område det är. Stadsplaneringen är fenomenal och husen avlöser varandra längs de kringlande kullerstensgatorna. Jorå, där skulle man bo.

Praktik och musik

Det blev praktik på Metro Teknik i alla fall. Så för att fira har jag lagt in en liten musikspelare, värsta coola. Skaffa last.fm hela världen. Det är det nya blogg, eller det gamla kanske.

Bipolär

Det är verkligen en kväll av toppar och dalar. Ena stunden är jag lycklig över lägenheten, nästa är jag ett vrak då jag inser att Metro Teknik kommer rata mig som enda sökande. Nyhetschef Jonas Ryberg ringer upp och förklarar "Vi gav platsen till en annan sökande". Fast det inte finns någon annan sökande. Om detta kommer jag drömma inatt.

Man du suck,

som far skrev med hjälp av kylskåpspoesi.














Jag är nyss hemkommen från min första praktikintervju, på Metro Teknik. Trots att jag hade tagit på mig min skjorta, och knäppt ner kragen, som man SKA göra på button-down-skjortor enligt Fruktkepsen, så var det ett misslyckande. Jag hade avsiktligt försökt att inte tänka så mycket på vad jag skulle få för frågor och hur jag skulle svara. Fördelen med detta var att jag slapp vara nervös, nackdelen att jag inte visste hur jag skulle svara. Trots detta är det ju omöjligt att inte alls tänka på eventuella frågor.

I The King of Comedy finns en fantastisk scen där De Niro fantiserar om att vara med i en talkshow och låtsas bli intervjuad genom att prata högt med sig själv. På samma sätt har jag de senaste dagarna pratat högt med mig själv i huvudet. De Niro hamnar till slut i fängelse efter att ha kidnappat programledaren. Imorgon får jag veta hur det går för mig.

----------

I övrigt har jag precis tackat ja till en lägenhet på gärdet, två rum och pentry på 41 kvadrat. Det är lite smått fantastiskt. Den ligger på sjätte våningen på Jerum och kommer kosta 4200 i månaden ungefär, då ingår el och bredband. Som en följd kommer jag nog hyra ut mitt lilla studentrum över sommaren.

Att stryka en skjorta...

...är bullshit! Det går inte. Jag tänkte göra mig lite fin inför den stora praktikintervjun (om vilken vi inte talar) imorgon då jag ska bege mig till Metro Tekniks redaktion. Och jag har aldrig strukit en skjorta, åtminstone kan jag inte minnas när jag senast gjorde det. Så det fick bli till att ta till den gode vännen internet för att finna råd. Men inte nog med att jag måste förnedra mig med att ge mig i kast med denna uppgift, jag måste till råga på allt göra det offentligt, i den allmänna tvättstugan.

Självklart är det en tjej som centrifugerar sina kläder när jag lite försynt smyger in med skjortan genom dörren. Så efter att jag i en stund låtsats boka tvättid blir jag tvungen att påbörja strykandet, eftersom kvinnan vägrar lämna mig ifred. Lite tafatt trär jag på ena axeln över strykbrädans ände och inleder mina mjuka handrörelser med järnet över skjortryggen.

En halvtimme senare är jag färdig och skjortan lika skrynklig.

Kilona rasar

Dagens lunch på Garnisonens våg-veg-buffé landade på blygsamma 46 kronor. Fortfarande inte i klass med Hardys och Fruktkepsens 37 kronor men ändå. Dessutom en klar förbättring jämfört med mitt första besök då priset blev chockartade 99 spänn! I ärlighetens namn vet jag inte hur min vikt har påverkats sedan min inför-bröllopet-diet inleddes för några dagar sen eftersom jag, till skillnad från restaurangen på Garnisonen, inte äger någon våg.

I övrigt fortgår lägenhetsjakten. Vi har än att lägga vantarna på det där riktiga nyponet. Mina ynka 615 ködagar har inte mycket på de inbitna studenträvarna. Men jag känner att det snart är vår tur.

Och för mitt senaste rafflande avslöjande har jag på äkta journalistiskt manér smygfotat snuten i Falun som gör någon sorts beslagtag på ett tåg vid stationen:


















Gissningsvis är det narkotikum de funnit, alternativt vapen, en bomb eller en överbliven smörgås. Oavsett vilket är detta foto av allt att döma ett journalistiskt hantverk i storlek med Watergate. Falungate kanske.

Fortfarande förbannad

Det är liksom inte bara det faktum att DN flyttat på Rocky som gör mig upprörd, även om det är fullt tillräckligt. Genom att placera den överst har de långt ifrån lyckats med att höja dess status. Snarare är det den värsta placering en strip kan få. Låt mig förklara.

Under frukosten har jag min morgontidning of choice liggande på bordet framför mig. Detta är ett trevligt och inte så ansträngande sätt att ta sig igenom den. Överst på sidorna är det oftast lite feta rubriker, under dem en bild, och sedan brödtexten som nu är så långt ner på sidan, och därmed nära min skål med frukostflingor, att det inte innebär några som helst problem att läsa den. När Rocky nu ligger högst upp på tabloidsidan framför mig blir texten i de fylliga pratrutorna alldeles för liten för att vara läsbar. Detta leder till att jag tvingas lyfta på tidningen för att kunna läsa det enda relevanta inslaget i hela kulturbilagan. Jävligt irriterande.

Problem: Rinnande toalett

Lösning:
















Kostnad: Snöre lånat från flickväns linne = 0 kronor.

Förklaring: Att min toalett med jämna mellanrum började väsnas när vattentanken återfylldes gjorde att jag inte kunde sova om nätterna. Genom att knyta upp flytanordningen inuti reservoaren med hjälp av ett snöre som fästes i spolknoppen löste jag problemet. Dessvärre blev min flickvän lite sur när hon förstod att jag använt en del av hennes nattlinne till att laga toaletten.

Beyoncé

Det är nästan lite för stort för att skriva om. Och det var omöjligt att ta någon bild som gjorde evenemanget rättvisa därifrån jag satt. Men bara några sekunder efter att hon äntrat scenen ur röken från golvet var vi lika upphetsade som 11-åringarna med lysrör runtomkring oss. Jag ska inte ens försöka klä det i ord så jag nöjer mig med att säga att det var något extraordinärt vi fick uppleva ikväll. Om Sahara-kvällen var en hitkavalkad (tack Erik) så var detta en fullkomlig orgie i listettor. Men det spelade egentligen ingen roll när ackompanjemanget var så fantastiskt.

Favoriterna: Crazy in Love, Independent Women Pt 1, Say My Name, en snopet avkortad Check On It och avslutande Irreplaceable.

















Så här lycklig syns Texas sällan. Så ta vara på det.

Mars lika tuff som vanligt

Äntligen är hon tillbaka efter ett av USA:s sedvanligt märkliga uppehåll. Är det någon som har någon koll på hur amerikanarnas teve-kalendrar fungerar egentligen? Säsong tre av Veronica Mars har verkligen inte hållit samma höga klass som ettan och tvåan och en säsong med Veronica som nybliven FBI-agent, vilket vissa fans skvallrat och skrikit om, hade då jag välkomnat.

Det blev en riktig kärleksupplösning till toner av Phoenix Rally som var ganska lyckad. Därtill levererades några flirtar med Big Lebowski som kommit att bli en återkommande referens. Pulp Fiction-spoofen med paintball-geväret blev dock lite för mycket för mig. Och på tal om referenser ser jag verkligen fram emot nästa veckas Debasement Tapes, en klockren parafrasering av Bob Dylan och The Bands magnifika The Basement Tapes.

Frågan är nu: Om detta blir sista säsongen, hur ska manusförfattarna knyta ihop säcken på ett snyggt sätt? Det verkar inte bli något mer stort mysterium hur som helst eftersom inget presenterades i veckans avsnitt och de redan avverkat två stycken den här säsongen.

Sahara Disco Hotnights

Ja jävlar va bra de är ändå! Det var ju en riktigt hitkavalkad de bjöd på. Det hade jag aldrig räknat med. Dessvärre gjorde ju det att vi gick miste om några av de finaste spåren från senaste skivan, t.ex. Salty Lips. Den nya skivan växer sig för övrigt starkare för varje lyssning, även om jag såklart älskade den från början.

En dröm jag länge haft är att få göra en dokumentär som Sahara Hotnights och ikväll var det massa jeppar runtom som filmade. Jag hoppas innerligt att de bara skulle dokumentera konserten och inte snor min idé.

SH är lite speciella ändå. Det är ju ett av de band jag fått följa från början och jag kommer då alltid Stand by my band. Det var svårt att inte bli lite nostalgisk när de drog igång Drive Dead Slow som andralåt. Märkligt nog blev höjdpunkten (förutom Cheek to Cheek som självklart var bäst) Hot Night Crash när Maria och Johanna fick lova att släppa på poserna lite och Jennie slamrade iväg på koklockan.

Och den där saxen på Getting away with murder är helt jävla strålande.

Hemma hos Benneb och hem

Här sitter jag då i Bennebs fräsigt röda manchestersoffa och ser sådär ovanligt glad ut som bara jag kan göra. Det var valborgsmässoafton och visst var väl det värt ett besök i Halmstad. Vi firade med både discobowling och, efter många om och men, en kanna kamikazee. Titta så fint kudden är matchad med gardinen. Det är farmor Bogrens förtjänst, liksom är mycket i lägenheten.

















Här sitter förresten mannen själv, och kontemplerar livet över en skål cashewnötter. På morgonen därefter väcktes jag med gröt och styrde stegen mot tågstationen. Sedan gick resan hemåt.

















Nu väntar jag på att få se Sahara Hotnights in action för första gången på många år. Senast var nog faktiskt när jag förbandade dem i Halmstad en sommar. Det har jag berättat för Maria, när jag sprang in i henne och Howlin' Pelle på Debban en blöt kväll. Det var samtidigt som jag förklarade att Sahara Hotnights är Sveriges bästa rockband. Så kan det gå.